Samtliga lagdelar oroar

Återigen visade Arsenal att det som krävs för att utmana om titlar inte finns i truppen. I stället för att lägga till spelare ersätter vi under somrarna, och ofta för det sämre. Ibland ersätter vi inte alls, utan säljer helt enkelt, som med fallet Song. Truppen blir således aldrig starkare, utan oftast svagare eftersom vi sällan köper spelare med Premier League-erfarenhet. Det innebär att de spelare vi köper in för att ersätta våra erfarna spelare kommer in och måste anpassa sig. I vissa fall kan det ta upp till en säsong för en spelare att anpassa sig, och det fungerar inte om målet är titlar. 

Mot Manchester United såg vi att vi har problem med samtliga lagdelar. 

Försvar

I början av säsongen såg vårt försvar väldigt starkt ut då vi gick tre matcher utan att släppa in mål. Vi såg disciplinerade ut och Bould-effekten var ett välanvänt ord bland Arsenal-supportrar och media. Nu börjar vi, dessvärre, känna igen Arsenal igen. När Kieran Gibbs blev skadad fallerade vårt organiserade försvar. André Santos är en fara varje gång han ska ingripa, och det vet dom andra spelarna om. Det innebär att Podolski får hålla sig djupt ned för att täcka upp för honom samtidigt som Vermaelen får spela både mittback och assistera som vänsterback de gånger Santos gör bort sig.

Det är så klart väldigt skönt att få tillbaka Bacary Sagna från skada. Han är en av Premier Leagues klart bästa högerbackar och presterar så gott som alltid. Däremot är det svårt att inte tycka synd om Carl Jenkinson som börjat säsongen exemplariskt i Sagnas frånvaro, men som knuffades undan så fort Bacary var tillbaka i truppen. Varken Vermaelen eller Koscielny har imponerat under senaste tiden, tvärtom så har de sett väldigt tankspridda och nervösa ut. Förra säsongen var Koscielny Premier Leagues bästa mittback tillsammans med Kompany, men det går inte alls att känna igen honom hittills den här säsongen. 

Som man brukar säga så vet man inte vad man har förrän man förlorar det, och det är lite så jag känner över att förlora Kieran Gibbs som trots allt blivit en viktig kugge.

Mittfält

Mittfältet är utan tvekan vårt starkaste område, speciellt då vi fått tillbaka Wilshere från långtidsskada. Trion Arteta, Wilshere och Cazorla skulle kunna få vilket engelskt lag som helst att avundas oss, men trots det får vi inte alls ut allt vi skulle kunna. Vi skapar inga chanser överhuvudtaget då mittfältet tvingas spela bollen emellan sig själva tills de hittar en fri ytterback som är markerad och bara kan slå tillbaka bollen till det bolltrillande mittfältet igen. Det som fattas är löpningar och förståelse mellan mittfält och anfall. Under gårdagens match mot United fanns flera exempel på mittfältare och anfallare som tänkte olika. Podolski kunde löpa åt ett håll medan Cazorla passade åt ett annat. Det får man förvänta sig när man år efter år försöker spela ihop en ny trupp.

När det väl fungerar kommer det vara fantastiskt, men vi har inte tid att vänta.

Anfall

Manchester United har gjort 26 mål, City 22, Everton 19, Fulham 21 och Arsenal 15. Av dom 15 kommer sex mål från hemmamatchen mot Southampton. Det är inte alls bra nog för "scoring, scoring Arsenal". Vi förlorade Premier Leagues bästa anfallare i somras efter det kanske största felandet på styrelse- och tränarnivå vi sett hos Arsenal i modern tid. Vi förlitar oss nu till Olivier Giroud som, likt Chamakh, signades efter en bra säsong i den franska ligan. Det är en kollosal chansning från Wengers sida att ersätta vår mest värdefulla spelare med en i princip oprövad striker. Jag tvivlar inte på Girouds kvalitéer, och tror att i längden kommer han vara en nyttig spelare för oss. Men han bör inte vara förstastriker i ett "titeljagande" Arsenal. 

Våra kanter är däremot närmare tillfredsställande. Theo Walcott har startat säsongen på ett fantastiskt vis, men allt pekar på att även han försvinner i januari på grund av vår oförmåga att reda ut kontraktssituationer i tid. Nyförvärvet Podolski är en spelare som imponerat på mig, även om han till synes är osynlig stora delar av matcherna. Det är däremot framför allt hans defensiva jobb som utmärkt honom, och det är synd att han tvingas ha så stort fokus på defensivt ansvar i stället för att ha frihet att stanna högre i banan och hota motståndarförsvar med sylvassa inlägg och hänsynslösa avslut.

Gervinho är en spelare som gör många Arsenal-supportrar galna. Ena stunden kan han vara fantastisk och få fotboll att se ut som den enklaste saken, men allt som oftast dribblar han bort sig själv och vägrar att lämna ifrån sig bollen. Det ser ibland ut som om ivorianen lider av någon sorts hybris som medför att han på fullaste allvar tror att han kan dribbla förbi ett helt lag varje gång han får bollen. Många gånger är det bättre att helt enkelt ge bollen till en kreativ mittfältare istället för att försöka utmana gång på gång.

Det är oroande tider i Arsenal-lägret, och jag vet vem jag skyller det på. Men det är en diskussion för en annan gång.