Medlemmar: 8307 st.
Visa menyn

Foto: Bildbyrån

Wenger med en av sina nyckelspelare - Jack Wilshere.

Krönika: En Brittisk Framtid - del 2

tis 30 jul 2013 kl 21:00

I december 2012 publicerades en krönika med titeln ”En Brittisk Framtid”. Med tanke på Arsenals nuvarande situation finns det anledning att spinna vidare på resonemanget med en uppföljare.

Det var en mörk och kylig dag i december månad. Året var 2012 och precis som året tidigare vid samma tidpunkt hade jag avverkat ännu en termin på min utbildning. Det kändes som en ganska vanlig dag i mitt liv. Även om man vanligtvis ska lyssna på sin känsla som jag först gjorde, så var det en skillnad den här gången. Terminen var förvisso över och jullovet hade precis gått av stapeln, men det var tydligen inte vilken dag som helst, för jag började inse att det fanns en väsentlig skillnad gentemot tidigare . Allt det här handlade i grunden bara om en sak. Det var en speciell händelse inom samma tidsperiod som hade förändrat hela min tillvaro.

Det handlade om fotboll och Arsenal med en historia som tagit fart bara dagarna tidigare. Jag hade uppmärksammat en nyhet på klubbens officiella hemsida. Det var en speciell nyhet som fick mig att känna på ett speciellt sätt. Laget i mitt hjärta från norra London var på väg att förändra färdväg gentemot tidigare. Arsenal hade gjort en tydlig markering kring hur framtidens Arsenal skulle byggas. Det här var en dag när fem unga brittiska spelare skrev på långtidskontrakt med klubben. Alex Oxlade-Chamberlain, Carl Jenkinson, Jack Wilshere, Kieran Gibbs och Aaron Ramsey hade alla säkrat framtiden i Arsenal och var ämnade att ta klubben in i en ny storhetstid. Det var planerat att dessa spelare skulle bilda en sammansvetsad enhet under en lång tid. Allting var planerat från Arsenal, för det var garanterat inget beslut som tagits under en kväll mitt under pågående säsong. Klubben hade valt sin egen speciella väg att gå i en värld som mer och mer visat sig handla om ekonomiska muskler. Hela situationen kändes speciell men samtidigt rätt. Jag kunde bara inte släppa tankarna på Arsenals nya brittiska framtid som tillsammans kämpar för titlar. Bara minuterna senare satt jag vid datorn och skrev om Arsenal. Det var min första krönika någonsin. Arsenals brittiska framtid hade gett mig hoppet tillbaka efter många ögonblick av förtvivlan.

När vi idag befinner vi oss mitt upp i det omtalade transferfönstret står Arsenal kvar på samma plattform som tidigare. Den brittiska stommen finns kvar, Arsene Wenger likaså. Men när klubben snart tar steget in i augusti månad är kritikerna till Arsenals värvningsmodell fler än någonsin. Efter bara en värvning i form av Yaya Sanogo är det fler och fler som undrar vad det är som händer i Arsenal. Det finns uppenbarligen underbyggda argument som menar att Arsenal måste värva storspelare för rekordsummor för att inte hamna efter i den europeiska toppfotbollen. Samtidigt är frågan var gränsen går för att värva sig till framgång? Hur långt ska Arsenal som klubb spatsera för att värva spelare i en fotbollsvärld som verkar ha tappat kontakten med verkligheten? Det här är en uppföljare på min första krönika – En Brittisk Framtid. Den mynnar ut i fler funderingar kring Arsenals roll i en omritad fotbollskarta. Låt mig presentera En Brittisk Framtid- del 2.

Dagen när jag nåddes av den speciella nyheten var en stor dag för mig. Förmodligen var det även en stor dag för alla andra supportrar i Arsenal. I grunden visade inte Arsenal bara med sina handlingar tydligt vilken väg de planerade att gå framöver, för det var även nya signaler som sändes till omvärlden – till konkurrenterna, till fansen och till de egna spelarna. Arsenal hade inlett en ny tid och det som tidigare inträffat var passé. Under mina åtta år som supporter för Arsenal har jag vant mig vid att se storspelare lämna klubben för att testa lyckan i andra mer konkurrenskraftiga lag där möjligheterna till titlar ansetts större. Det har varit jobbiga år för både klubben och fansen som sett nyckelspelare lämna laget i våra hjärtan. Jag kommer ihåg känslan när det blev officiellt att Cesc Fabregas skulle återvända till sin moderklubb FC Barcelona, jag kommer likväl ihåg när Robin Van Persies övergång till Manchester United blev officiell i samband med att Sverige spelade en avskedsmatch mot Brasilien på Råsunda. Men framförallt kommer jag ihåg alla gånger Arsene Wenger försökt se positivt på spelarförluster likt dessa när han förmodligen istället velat gråta ut i direktsändning. Det har varit en tuff tid för alla människor med anknytning till Arsenal. Vi har alla varit förkrossade vid flertalet tillfällen och undrat hur det egentligen står till.

Det är just därför klubbens nysatsning på den brittiska framtiden är av stor betydelse. Det här är en grupp brittiska spelare som inte bara vet vad det betyder att ta på sig den rödvita tröjan inför ett derby mot Tottenham Hotspur, det är även ett gäng spelare som är medvetna om vad som krävs för att hämta hem tre poäng mot Stoke på Brittania Stadium. När klubben valde att skriva långtidskontrakt med denna här grupp var det här garanterat parametrar som fanns med i beräkningarna. Förhoppningsvis innebär det att tiden när nyckelspelare lämnade Arsenal numera är något i det förflutna. Förhoppningsvis ska den här gruppen av spelare leda framtidens Arsenal.

I juni månad tidigare i år besökte jag och Lars Lundstedt, vice ordf i Arsenal Sweden, London Colney för ett reportage på Arsenals träningsanläggning. Det var en speciell upplevelse att få tillbringa en eftermiddag på platsen där Arsenals spelare formas till Arsenal- material. Jag kommer särskilt ihåg ett moment av dagen som lagt sig på mitt minne. Vår guide, Sean O´Connor, berättade om hur väl Arsenals nuvarande uppsättning av spelare kommer överens med varandra. Han erkände att han inte upplevt en lika sammansvetsad grupp sedan ”de oslagbaras” forna storhetstid. För mig är det inte bara goda nyheter att Arsenal lyckats bilda en homogen grupp av spelare, utan beviset att Arsenal är på väg mot ljusare tider är dessutom mer och mer uppenbart. Men trots att gruppen är enhetlig finns det människor i anknytning till klubben som inte bara imponerats av ”det nya Arsenal”. Supportrarna vill nämligen se att klubben värvar spelare för att inte halka efter kvalitetsmässigt.

Att Arsenal än så länge i sommar inte agerat på transfermarknaden är frustrerande för alla inblandade. Supportrarna är inte bara besvikna utan i många fall näst intill ursinniga, den allmänna fotbollspubliken ifrågasättande och klubbens eldsjälar förmodligen även de smått stressade över situationen. Klubbens senaste bud på Luis Suarez bekräftar faktumet att Arsenal som klubb antagligen också börjar bli mer och mer desperat. Att lägga spelarbud i trakterna av Suarez prislapp hör inte till vanligheterna när det kommer till Arsenal. Kanske inser klubben att kraven från fansen är hårdare än någonsin tidigare? Eller ser Wenger kanske personligen någonting extra i Suarez som gör att han är beredd att öppna plånboken rejält den här sommaren? Bara Arsenals huvudpersoner vet svaren på alla frågor. De vet till skillnad från oss supportrar vilka spelare som faktiskt är potentiella nyförvärv i en värld där twittrarna är mer aktiva än någonsin tidigare.

Frågan som kan ställas är hur långt Arsenal som klubb ska gå för att värva spelare? Fotbollen har förändrats med åren. Nuförtiden handlar det inte om att ha bäst ungdomsakademi, utan istället om att ha störst plånbok. Arsenals värvningsmodell består dock alltjämt. Även om Arsenals ekonomi sägs vara stabilare än någonsin tidigare kan klubben trots allt inte mäta sig med giganter som PSG, Manchester City och Monaco - klubbar med helt andra ekonomiska förutsättningar. Respektive klubb har råd att spendera stora summor på exceptionella spelare. De har till och med råd att betala överpriser för dessa. Det är just överpriserna som blir en direkt konsekvens av att priserna på spelare trissas upp i fotbollsvärlden. Det blir helt enkelt svårare och svårare att värva spelare på den högsta nivån.

I Arsenals fall är det näst intill omöjligt att konkurrera med vare sig övergångssummor eller spelarlöner när den här typen av klubbar ger sin in i racet om samma spelare. Arsenal försöker bara göra som alltid, dvs tillämpa uttrycket ekonomisk sundhet. Dessvärre är det en modell som blir svårare och svårare att tillämpa om målet är att vinna de största titlarna. Dessutom är det svårt att motivera ett sådant agerande när andra ligakonkurrenter presenterar storspelare efter storspelare när säsongen dessutom närmar sig med stormsteg. Supportrarna är därför med all rätt besvikna så här långt. Jag vill dock vända på hela situationen och spinna vidare på resonemanget i min första krönika – där det inte spelar någon roll hur stor plånboken är, något som helt enkelt inte kan köpas för pengar.

När jag upprättade min första krönika, En Brittisk Framtid, hade jag en tanke med mitt budskap. Jag hade funderat länge på vart fotbollen var på väg och hur fotbollsklubbarna idag bygger upp sina lag. Uppenbarligen är det nya tider i en ny fotbollsvärld. Jag använde mig vid det här tillfället av nyckelord som kontinuitet och gemenskap, dvs två ord som är direkt avgörande när man tar hänsyn till framtiden. Jag berättade om mina känslor när Arsenal skrev långtidskontrakt med fem unga brittiska spelare. Den känslan finns fortfarande kvar och har till och med växt sig starkare under resans gång, för är det någonting som Arsenal kan dra nytta av och ta med sig in i framtiden, så är det just ett samspelt lag.

Till skillnad mot många andra professionella fotbollsklubbar har Arsenal en långsiktig plan med den nuvarande truppen.  Det här är en grupp av spelare om ser ut att trivas med varandra. Relationen emellan exempelvis Carl Jenkinson och Alex Oxlade-Chamberlain bevisar det faktumet, då de ser ut att ha blivit goda vänner under sin tid tillsammans i klubben. Det är just den gemenskapen som jag tror kommer betala sig över en längre period. Gemenskap, sammanhållning och lagkänsla kan inte köpas för pengar. Den byggs upp under en längre tid. Känslan att kämpa för någonting tillsammans och sedan uppnå resultat – det är en känsla som slår det mesta.

Men oavsett hur spännande denna grupp av spelare än må vara, eller oavsett hur bra sammanhållning som verkar råda i truppen, så går det inte att bortse från att Arsenal just nu befinner sig i ett skede där värvningar är nödvändigt för lagets balans. Att integrera t ex ett antal utländska spelare av världsklass i laget möjliggör förnyelse och utveckling. Till och med många tongivande spelare i klubben har officiellt uttryck förhoppningar om en satsning från Arsenal.  Än så länge har värvningarna dessvärre uteblivit. Vilken väg Arsenal slutligen väljer att gå i transferfönstret vet ingen. Inga av de ”pålitliga” twittrarna har svaren och fansen är mer förvirrade än någonsin. Frågan är om ens klubben vet vad som kommer hända. Vad som än händer så kommer klubben att stå kvar. Till skillnad mot tidigare somrar så ser situationen trots allt helt annorlunda ut, även om nyförvärven än så länge lyser med sin frånvaro.

Jag kommer så väl ihåg dagen när min stora favorit Cesc Fabregas lämnade Arsenal för att återvända hem till sin moderklubb FC Barcelona. Jag kommer ihåg alla gånger Arsene Wenger försökt se positivt på spelarförluster när supportrarna inte förstår hur han egentligen orkar hålla modet uppe. Men samtidigt kommer jag ihåg den sena dagen i december året 2012 – dagen när Arsenal satte ner foten och markerade hur Arsenals framtid ska byggas. Så mitt under all stress och besvikelse under ett ännu så här långt tufft transferfönster, har Arsenal trots allt ett nysvetsat lag med nyckelspelare som Santi Cazorla och Jack Wilshere kvar i klubben.

Tidigare skrev jag att det handlar om ”en känsla”. För mig skulle känslan att se Arsenals nya stomme fira en titel vara ovärderlig – en stomme som under många år kämpat tillsammans för att uppnå resultat för klubbens räkning. Handlar inte fotbollen i själva verket om gemenskap och kontinuitet? Jo, enligt Arsenals modell är det så. Även om inte den här klubben alltid har rätt och har mycket att lära av andra fotbollsklubbar, så försöker Arsenal i alla fall att agera med ekonomisk sundhet i en fotbollsvärld som i många situationer tappat kontakten med verkligheten. Vem vet, kanske är det just Arsenals modell som kommer vara omtalad i framtiden när Uefas ny ekonomiska regler kommer att tas i bruk. Do it The Arsenal Way. Då kan i alla fall klubben gå rakryggad och säga sig veta hur ett lag byggs samman och vad som krävs för att bilda en homogen grupp av spelare.

Detta samtidigt som Arsene Wenger på framtidens presskonferenser återigen ler det speciella leendet när han får frågor om sitt Arsenal - en klubb han rustat för framtiden med en stomme bestående av ett gäng samspelta spelare från de brittiska öarna. Ett projekt fransmannen skulle kunna döpa till ”En Brittisk Framtid”.