Krönika: En svårsmält förlust

Det ska ha varit den gamla brittiska premiärministern Benjamin Disraeli (1804-1881) som myntade uttrycket ”There are three kinds of lies: lies, damned lies, and statistics” och det är svårt att inte sympatisera med den känslan.
Statistik går att vrida och vända på precis hur man vill, och fotbollsfans har utvecklat det till en riktig konstform. Hur man än går tillbaka och rotar i tidigare matcher och möten mellan två lag kan man hitta någonting som stärker den teorin man vill få bevisad.

Inför matchen mot Manchester United var det mycket prat om just tidigare matcher. Om hur förtvivlat svårt vi har haft att vinna på Old Trafford de senaste säsongerna och hur svårt vi, generellt, har haft för att möta de andra topplagen.
Inför den här matchen har vi radat upp segrar, och speciellt på bortaplan. Vi har varit starka, snabba och självsäkra. Men ingenting av detta syntes i söndags.
I efterdyningarna av en förlust vill man ha förklaringar. Man tittar på matchsekvenser, analyserar laguppställningar, byten och matchutvecklingen. Man vill ha svar. Man vill veta hur det kunde gå som det gjorde.
Jag förstår det.
Jag vill ha en förklaring – eftersom att den ”förklaringen” som är lättast är att Manchester United skulle vara ett bättre lag än oss, vilket jag inte tänker acceptera.

Det finns inget uppenbart svar på varför vi förlorade den här matchen. Snarare finns det flera olika anledningar som alla påverkar mer eller mindre.
Matchen mot Manchester United kom efter urladdningar mot både Liverpool och Dortmund – matcher som vi vunnit. Speciellt matchen mot Dortmund var ett resultat som i alla fall inte jag hade räknat med.
Att ladda om efter en match handlar inte bara om att hitta tillbaka rent fysiskt – det handlar också om att ladda om mentalt. Med tre så otroligt viktiga matcher inom loppet av en vecka är det inte konstigt att energin tryter i slutet.

Dessutom dras vi fortfarande med skador och som om inte det var nog kom rapporter om ett virus i truppen innan avspark. Rosicky och Mertesacker drog sig ur och med tanke hur det såg ut på planen undrar man om inte fler spelare kände av det.
Det här är inga ursäkter. Men det är alla delar av en förklaring till varför matchbilden blev som den blev.
Vår tidigare historik på Old Trafford, sättet vi visade Manchester United alldeles för mycket respekt på samt nervositeten kring att spela vårt eget spel är alla andra delar som gladeligen lyfts upp, både av supportrar och media. Till och med Arsene Wenger var inne på det i sin presskonferens efter matchen.

Ja, vi förlorade ytterligare en match på Old Trafford, men det var ändå ett fall framåt. Vi spelade uruselt, men ändå fick Manchester United slita för att skapa någonting över huvud taget. Holländaren gjorde visserligen ett mål, och vi kan diskutera zonförsvarets vara eller icke-vara i evinnerlighet, men bollen studsade via axeln och förbi Gibbs.
Knappast ett drömmål.
Det är viktigt att inte tillskriva Old Trafford och detta ”spöke” som det pratas om för mycket tyngd.
Ibland har man en dålig dag på jobbet. Jag har det, du har det, fotbollsspelare har det.
I söndags var en sådan dag.

Visst kan man se på vad som gick fel, visst kan man analysera matchbilden, men i slutändan är det här bara en match. Vi kan släppa den, gå vidare, och fortsätta vinna matcher efter landslagsuppehållet.
En förlust svider alltid. Speciellt mot Manchester United.
Men säsongen är lång, det finns åtskilliga poäng kvar att slåss om och matcherna som ska spelas är många.
Och ingen av dem spelar vi på Old Trafford.