Krönika: Özil behöver löpande lagkamrater

Det har gått att skåda ett än mer bollhållande Arsenal sedan en tid tillbaka. För när det i början av säsongen stod klart att Theo Walcott och Lukas Podolski skulle vara tvungna att återhämta sig från skador istället för att spela fotboll, skulle Arsène Wenger behöva möblera om i sitt Arsenal. Det vanliga kantspelet med klassiska yttrar förvandlades. Istället har yttrarna varit spelare som Aaron Ramsey, Jack Wilshere och Santi Cazorla en tid. De tre herrarna huserar hellre centralt i banan. De föredrar alla att möta bollen istället för att ta den där löpningen som skapar yta för sina medspelare. Mesut Özil och Tomas Rosicky är två ytterligare exempel på den här typen av spelare som ser sig själva som kreatörer snarare än löpare. Den förstnämnda finns det anledningar att återkomma till. Han är klubbens rekordman som förfogar över en speciell kvalité i sitt sätt att spela fotboll.

Mesut Özil är en spelare som förmodligen uppskattar Lukas Podolskis och Theo Walcotts spelarprofiler av en enkel anledning. De löper och skapar utrymme åt honom själv så att han kan spela den fotboll han trivs bäst med. Det var så han blev framgångsrik i Real Madrid. Faktum är att de så kallade ”löparna” är minst lika viktiga som de kreativt lagda spelarna för att en helhet ska fungera. Det är också när löpningarna sker som tysken kan få ut maximalt av sitt spel. I Real Madrid fick han hjälp av spelare som Cristiano Ronaldo, Karim Benzema och Gonzalo Higuain. De var alla medvetna om vilken passningsfot Özil förfogade över – och öppnade ytor för honom genom att dra iväg i djupled. De belönades av huvudmannen själv i form av precisa framspelningar framför mål. Förutom spelarna hade även José Mourinho en del i Özils framgång hos marängerna genom taktisk disposition.

I Arsenal måste spelarna ta samma ansvar och löpa utan boll för att Özil ska få sitt välbehövliga utrymme. Wenger borde också, om han inte redan gör det, fundera på hur han kan involvera Mesut ännu mer under matcherna och få ut mest av honom. Det är först då tysken kan spela sin bästa fotboll – och leverera prestationer i absolut världsklass.

Mesut Özil och Santi Cazorla har flera saker gemensamt som spelare. De tekniska färdigheterna, blicken för spelet och förmågan att kunna tråckla upp lågt sittande försvar. Duon är ovärderlig för Arsenals kreativa ådra av spelet. Det är ofta genom Santi eller Mesut som chanserna skapas, vilket är naturligt med tanke på deras kvalitéer som fotbollsspelare. Men det finns i synnerhet en egenskap i Mesut Özils register som ingen annan spelare i Arsenal kan erbjuda, inte ens Cazorla – och det är förmågan att hitta de öppnande, avvägda och precisa passningarna som leder till mål.

När Mesut Özil debuterade borta mot Sunderland tidigare i höstas tog det honom endast tio minuter att assistera till sitt första mål i Arsenal-tröjan. Att Mesut är en genialisk fotbollsspelare har han bevisat många gånger i Real Madrid, men för att han ska kunna spela sitt spel behöver han hjälp från sina lagkamrater i form av löpningar. Den hjälpen fick han i det här fallet av Oliver Giroud, som tack vare en bra löpning gjorde Özils framspelning möjlig. Fransmannen stormade in på en fri yta, bollen levererades, avslutet välplacerat. 1-0 till Arsenal

När matchen mot Sunderland var till ända hade Arsenals nyförvärv dessutom spelat fram en annan Arsenalspelare flera gånger till frilägen, nämligen Theo Walcott. Det tog inte lång tid för dem att hitta varandra i matchen. Även om samarbetet inte ledde till mål den gången var det en kombination som inte varit så vanlig i Arsenal de senaste säsongerna. Men den här dagen var kombinationen tillbaka två spelare emellan. Passningsgeniet fanns där i form av Mesut, den ultimate löparen likaså i Theo. Det är en kombination som är nästintill omöjlig att försvara sig mot när förutsättningarna är de rätta för duon, det vill säga ytorna finns för båda spelarna. Det är just av den anledningen som Walcott garanterat är en väldigt uppskattad spelare i Özils ögon. Mesut trivs bäst när han får utrymme att spela fram medspelare som tar rätt löpningar i djupled. Det krävs uppenbarligen alldeles speciella färdigheter för att leverera den typen av framspelningar. Özil har de här färdigheterna i sig. Han kan hitta de genialiska passningarna som ingen annan i dagens Arsenal.

När Mathieu Flamini stängde butiken i och med sitt sena mål borta mot Cardiff en tid tillbaka blev även han framspelad av tysken med nummer 11 på ryggen. Flamini tog sats från sin sittande mittfältsposition och såg en lucka att springa in i. Özil väntade och väntade på sitt aviga sätt som lite symboliserar honom som spelare – och i exakt rätt ögonblick bidrog han med en passning som skar igenom två Cardiff-spelare på samma gång. Löpningen öppnade en yta och gav Özil möjligheten att servera Flamini.

Om medspelarna bistår Mesut med löpvillighet kommer de också bli belönade med precisa passningar som symboliserar en spelare av högsta klass. Exemplen med Giroud och Flamini är två utvalda som bevisar detta påstående rätt.

Mesut Özils formkurva har inte pekat uppåt den senaste tiden, snarare nedåt. Vad det beror på att tysken inte levererat som han brukar kan det spekuleras i. Kanske är han sliten? Eller kanske har motståndarna hittat sätt för att stoppa honom effektivt? Förmodligen är det, som tråkigt nog oftast, en blandning. En teori är annars att Arsenals spelsätt skiljer sig från det han var en del av i Real Madrid. Arsenal vs Real Madrid. Wenger vs Mourinho. Hur kunde egentligen portugisen få ut maximalt av Mesut Özil under hans tid i Spanien? Och vilken roll har han fått i Arsenal till skillnad från den han hade i Real?

Arsenal bygger sitt spel på bollinnehav, vilket innebär att det ofta handlar om att tråckla upp motståndarnas låga försvar. I många stunder handlar spelidén om tålamod och att kunna göra avvägningar vilka passningar som ska levereras i djupled, sidled eller bakåt i banan. Özil har förmågan att värdera situationer, läsa av matchens karaktär och se vilka handlingar som är bäst för stunden. I Arsenal har han fått en roll som lagets främste speldirigent som helst ska stå för den avgörande passningen – och när ytorna finns är han farlig med sin förmåga att leverera högklassiga framspelningar. Frågan är bara hur ofta de här ytorna egentligen uppstår när man ser till klubbens fotbollsfilosofi. Med tanke på att Arsenal ofta bygger spelet kring bollinnehav blir det en konsekvens av att det mer handlar om att möta organiserade försvar än att kontringsspela. Möjligen hämmar det Özil i spelet.

För även om Özil är en bra spelare som hellre håller i bollen snarare än jagar den, så trivs han förmodligen allra bäst när matchbilden är böljande, ytorna finns där och kontringar uppstår mellan varven. Därmed har en spelare som Walcott möjligheten att dra nytta av Özils genomskärare. Faktum är att ju mindre ytor som finns, desto svårare blir det att hitta kreativa lösningar – även för en spelare som Mesut Özil. De flesta mål görs när motståndaren är oorganiserad i försvarsspelet, alternativt begår misstag.

I Real Madrid styrdes han av José Mourinho från tränarbänken. Det finns röster som menar att portugisen är respekt- och hänsynslös samt osympatisk. Trots alla skriverier om Mourinho finns det en detalj ingen kan ta ifrån honom – och det är hans förmåga att hitta rätt lösningar för sitt eget lag rent spelmässigt. Han har en förmåga att få ut maximalt av sitt lag och klubbens enskilda spelare. I Real Madrid hade han bland andra spelare som Ronaldo, Benzema och Di Maria till sitt förfogande – samtliga bra kontringsspelare. Så att mellan varven låta motståndaren styra matchbilden för att sedan ställa om var en bra taktik med tanke de nämnda spelarnas styrkor i omställningsfasen. Det var så han hittade en roll för Özil i Real Madrid. Mourinho kunde tidigt se hur han bäst skulle använda tysken i sitt lag och på så vis få ut mest av honom. I det stora hela lyckades han hitta en balans i matcherna mellan försvars- och anfallsspel. Att hitta öppningar i ett lågt tillbakapressat lag är förvisso ingen omöjlighet, men allt blir som sagt lättare när matchbilden varierar och ytorna därmed öppnare.

Att skriva om José Mourinho i en krönika är något man som Arsenal-supporter gärna undviker, men i det här fallet är det ofrånkomligt när analysen görs om Mesut Özils förflutna rent spelmässigt. Hur som helst, det är uppenbart att Wenger skiljer sig mot Mourinho när det handlar om taktisk disposition. Fransmannen har sin spelidé klar som han oftast håller fast vid medan Mourinho arbetar annorlunda. Han är mer flexibel i sättet att spela fotboll och väljer system helt beroende på vilka spelare han har tillgängliga. I Real Madrid byggde han ett balanserat lag som både kunde dominera en matchbild, men samtidigt falla tillbaka och kontringsspela när så behövdes. För Mourinho är det väsentliga att se över spelarmaterialet – för att därefter fatta beslutet om spelsystem.

Att Wenger ska byta spelidé rakt av för att gynna några spelare är inte troligt och garanterar heller inte förbättrade resultat – men det är viktigt att se över spelarnas kvalitéer och därefter någorlunda anpassa spelet beroende på styrkor och svagheter. När det handlar om att hitta öppningar i ett samlat motståndarlag kanske inte Walcott är det bästa alternativet på kanten, exempelvis. Theo har sin styrka i djupledsspelet. Därför trivs han så bra med Mesut Özil.

En spelare som Theo Walcott behöver inte alltid spela sin bästa fotboll, för bara genom att han löper i djupled förvandlas Mesut Özil per automatik till en bättre spelare. Det är först då som tysken får möjligheten att briljera på sitt sätt – och spela den fotboll han var så framgångsrik med i Real Madrid. Özil och Walcott är helt olika som spelare, men kompletterar varandra fantastiskt och är ett av Arsenals bästa anfallsvapen. Dessvärre används duons kompetenser inte i den utsträckning som jag hade önskat.

Varför skriver jag om Mesut Özil, men även kort om Wenger, Mourinho och Walcott? Den frågan är relevant med tanke på klubbens positiva prestationer den här säsongen. Stämningen bland supportrarna är också bättre än på många år. Med resonemanget att döma av ovan så låter det förmodligen som att Özil har underpresterat i sin roll, men det tycker jag såklart inte han har gjort. Säsongen har över det stora hela varit positiv för Arsenal, vilket glädjer supportrarna samt alla dess intressenter, men jag tycker det finns flera punkter att slipa på innan Arsenal är ett komplett lagbygge. Att få ut maximalt av Mesut Özil är en sådan förbättringsåtgärd.  

Talangen han har inom sig är något utöver det vanliga. Det finns vissa sekvenser i matcherna när det verkligen blir uppenbart vilket geni Özil är. Det kan handla om vändningar, en vrickning dit, en utsida dit, avvägningar när passningen ska slås i djupled alternativt spelas enkelt i sidled för att i nästa skede försöka på nytt. Det ser så enkelt ut. Men trots Özils briljans är ändå känslan att han faller bort ur matcherna emellanåt, även om han såklart har levererat många fantastiska prestationer under säsongen.

Det nya året närmar sig. 2013 har varit speciellt för Arsenal och alla supportrar. Vi har fått se ett Arsenal som chockerat en hel fotbollsvärld i ligaspelet, åkt till Tyskland och besegrat giganten Bayern München i Champions League, allmänt levererat högklassiga prestationer på en jämn nivå, försvarat en ledning i sista omgången mot Newcastle genom att visa en krigarinställning jag aldrig tidigare sett maken till – och vi har fått se Mesut Özil bli Arsenalspelare en halvtimme innan Deadline tidigare i höst.

Snart är det nytt år, nya möjligheter. Det innebär ett Arsenal som fortsätter jakten på titlar i en liga som för många är den bästa i världen. I skrivande stund är det oklart om året 2014, känslosamt värre, är det sista med Arsène Wenger i Arsenal. Det kan faktiskt vara en saga som går mot sitt slut, även om jag både hoppas och tror att han stannar och jobbar vidare med det projekt som han egentligen aldrig fått möjligheten att slutföra. Men skillnaden mot tidigare är att han numera är mer nära än någonsin att få alla bitar på plats. I den ekvationen kan det bli Mesut Özil som får en avgörande roll med sin spelförståelse, finess och den speciella egenskapen att kunna leverera precisa passningar framför mål.

Men för att denne Mesut Özil ska kunna prestera som han tidigare gjort, stå för avgörande insatser och hitta det självförtroende som gör honom till den han är – då gäller det att Wenger hittar en lösning för att få ut mest av honom. Kanske innebär det till och med att se och lära av Mr Mourinho vad gäller taktisk disposition.

Mesut Özil behöver Theo Walcott. Han behöver sina andra löpande lagkamrater också för den delen. Han behöver sitt utrymme, en fri roll och erkännandet som lagets centrala figur.
Det är kanske först då som han kommer ta nästa steg och leverera ännu fler prestationer i absolut världsklass – och samtidigt visa omvärlden att klubbytet till Arsenal var helt rätt för honom själv. Skillnaden är bara att den ultimate löparen numera heter Theo Walcott och inte Cristiano Ronaldo.