Avdelning Cesc Fabregas

Inte en Silly Season sommar utan rykten om Cesc Fabregas. Det börjar bli mer regel än undantag. Under spanjorens sista år i Arsenal var spekulationerna många att han gång efter annan skulle återvända till sin hemstad och moderklubb FC Barcelona. Arsenal stod emot länge och ville inte sälja sin superstjärna, men till sist blev trycket från både klubben och spelaren själv för stort. När tiden spolas fram några år efter händelsen har ryktena om spanjorens tillvaro återigen tagits upp som ett av de mer givna Silly Season- ämnena så här långt. De senaste dagarna har trovärdiga tidningar som Telegraph och BBC rapporterat om att Barcelona är beredda att sälja Cesc den här sommaren, och han själv ska dessutom vara villig att flytta med sin största önskan till de brittiska öarna. Båda Manchester-klubbarna, Chelsea och Arsenal ska alla ha blivit informerade om situationen för en eventuell budgivning, men det ska tilläggas att Arsenal har första återköpsrätt på Cesc i och med en speciell klausul i spanjorens kontrakt.

Men hur skulle Cesc välkomnas tillbaka i Arsenal? Behövs han verkligen med tanke på den nuvarande mittfältsuppsättningen? Skulle han få samma roll i dagens Arsenal som han hade när han var som bäst och dessutom bar kaptensbindeln? Hur resonerar Wenger när det eventuellt handlar om att hämta hem en förlorad son?
Det finns många frågor att ta ställning till. För mig själv personligen är det mest väsentliga att skilja mellan känslor och den faktiska nyttan vi skulle få av honom tillbaka i laget. Silly Season har börjat. Detta är avdelning Cesc Fabregas.

När jag återigen fick vetskap om att spekulationerna kring Cesc Fabregas framtid i Barcelona blivit allt mer intensiva blev jag först förhoppningsfull. Det är alltid min första reaktion när jag får höra att han kanske eventuellt är på väg tillbaka till Arsenal – klubben där han gick från talang till en spelare av världsklass. Jag besökte Youtube och tittade igenom några videos på Cesc iförd en Arsenaltröja. Gamla minnen med honom gjorde sig påminda. Han var min första idol och så kommer det alltid att vara. Han har bidragit med mycket under sin tid i Arsenal och var en av få som valde att stanna när andra lämnade klubben i takt med de uteblivna titlarna. Till sist lämnade även han själv när frestelsen av FC Barcelona blev för stor. Jag kände mig såklart under den här tiden väldigt besviken, mest på grund av sättet hela transfern gick till, inte så mycket på att han fattade beslutet i sig att faktiskt vända hem. Tvärtom, jag kunde förstå att han ville börja vinna titlar efter att ha varit utan sådana under sina åtta år i Arsenal. Tiden läker alla sår sägs det. Situationen med Cesc är inget undantag. Arsenal idag är i en annan situation än under tiden med honom i klubben.

Dagens Arsenal har en bred mittfältsuppsättning och rankas som ett av de bästa i den engelska ligan, kanske till och med i hela Europa. Det kreativa hålrummet som Cesc lämnade efter sig i och med sin flytt till Barcelona har ersatts i form av värvningarna av Santi Cazorla och Mesut Özil. Sedan ska sägas att spelare som främst Aaron Ramsey, men även Jack Wilshere och Tomas Rosicky, tagit ytterligare kliv sedan dess och bidrar med kvalité till Arsenals mittfält. Supervärvningen av Mesut Özil förra sommaren menade många supportrar var det slutliga beviset på att Cesc blivit ersatt en gång för alla. Frågan är därför om Cesc verkligen behövs i dagens Arsenal eller om det är mer värt att spendera de där 330 miljonerna som Barca begär på en defensiv mittfältare istället?

Jag känner mig splittrad till hela situationen med Cesc Fabregas. Ena dagen hoppas jag verkligen att han återvänder till Arsenal med argumentet att det i grunden är en spelare av högsta klass med en passningsfot som få spelare ute på marknaden kan matcha. Dagen efter upplever jag inte att han behövs i dagens trupp med argumenten att vi idag förfogar över en bred mittfältsuppsättning med stora kvalitéer och att prioritet istället borde vara på ett defensivt mittfältsankare som kan agera bollvinnare och ett skydd framför backlinjen. Dessutom skulle spelare som exempelvis Jack Wilshere och Alex Oxlade Chamberlain förmodligen få stå tillbaka om han värvades in. De här två spelarna har stor potential och om Cesc återvände till Arsenal skulle en konsekvens kunna bli att de respektive spelarnas utveckling hämnas. Konkurrensen skulle såklart bli tuffare med honom tillbaka i Arsenal.  Sammantaget kan sägas att jag egentligen inte kommer någonstans med mina funderingar. Känslorna blandas konstant ihop med den faktiska nyttan Arsenal skulle få av honom. Samtidigt ska vi komma ihåg att Mesut Özil inte heller ”behövdes” när han hämtades från Real Madrid, men honom skapade klubben en plats åt på mittfältet i och med ankomsten. Kanske skulle Arsène Wenger kunna göra samma med Cesc?

Det sista jag vill uppleva är att se honom ta ett så kallat ”förbjudet steg” till en Premier League konkurrent till Arsenal. Om det är alternativet ifall han inte väljer oss så hoppas jag Arsenal agerar och betalar Barcelona de 330 miljonerna som begärs för honom. Om det var jobbigt för mig att se Van Persie gå till Man United så skulle det inte vara någonting i jämförelse att se Cesc göra ett liknande klubbyte. Jag har dock hela tiden fått uppfattningen om att han verkar vara en intelligent person som i regel fattar de rätta besluten på det känslomässiga planet men även det fotbollsmässiga. Om han är känslomässigt intelligent blir det i mitt tycke bevisat genom att han tackar nej till möjligheten att välja en direkt rival till Arsenal om sådana erbjudanden läggs fram på bordet. Han vet att det alltjämnt finns supportrar som hoppas att han en dag återväder till London för spel i Arsenal. Att då i hans fall välja inte bara en konkurrent utan en direkt rival skulle som jag var inne på tidigare bli en känslomässig katastrof för många gooners.   

En annan intressant fråga är om Cesc skulle kunna finna sig i att ta en annan roll i dagens Arsenal än den han agerade i när han lämnade. Under sin storhetstid i klubben med kaptensbindeln på armen var han spelaren som hela klubbens spelidé byggde på. Han var en av de första spelarna Wenger tog ut i startelvan, klubbens kapten och en spelare som den franske managern gett förtroende till redan som 17 åring. Hela spelet skulle på den här tiden gå genom Cesc. Idag tror inte jag att det skulle kunna fungera på samma sätt, för numera har andra spelare anslutit och tagit det utrymme som spanjoren tidigare i stort sett var ensam om att ha. På nummer 10 positionen är Özil i dagsläget förstavalet och på den positionen huserar även Santi Cazorla i mellan varven. Hur han i så fall skulle användas av Wenger låter jag vara osagt ifall en övergång faktiskt blir aktuell. Özil har vid flera tillfällen offentligt uttalat sig om att han behöver managerns förtroende för att spela på topp och känna sig uppskattad. Det var bland annat av den anledningen som han valde Arsenal. När det gäller Cesc är frågan hur det psykologiskt skulle fungera både för honom själv och resten av truppen om en återkomst skulle bli aktuell.

Jag upplever det som en svår situation att diskutera Cesc Fabregas utan att blanda in känslor. Han var min första idol som jag aldrig hoppades skulle lämna Arsenal, men så blev det hur mycket jag än önskade att situationen varit den omvända. Situationen i dagens Arsenal är inte som den var för några år sedan när Cesc huserade i klubben. Numera har vi ett brett mittfält med kreativitet och tyngd på samma gång. Özil har anslutit sedan dess, Cazorla likaså, Ramsey har vuxit ut till en helt annan spelare, Jack Wilshere har vid flera tillfällen visat att han har oerhört mycket fotboll inom sig och Tomas Rosicky visat att han kan förändra en matchbild från avbytarbänken med både attityd och fart.

Men bortsett från de här spelarnas influenser så kan jag inte glömma den spelaren Cesc en gång var i Arsenal och vad han har betytt för mig och hela Arsenal Football Club. Det är en tid jag aldrig kan glömma.

Jag var bara 14 år när jag bevittnade min första Arsenalmatch. Det var ett Arsenal med ingredienser som snabba omställningar, fint passningsspel och en 17-årig spanjor som trots sin ringa ålder visade upp en mognad som imponerade på mig. Spanjoren vid namn Cesc Fabregas utvecklades under årens lopp och blev till sist en tung pjäs i ett titeljagande Arsenal. Han hade gått från en pojke till man på bara några år.

Det var också samma spelare som i samband med sin flytt till FC Barcelona några år senare skickade ett budskap till alla Arsenalfans runt om i världen bara timmarna efter att han officiellt presenterats för katalanerna. Kanske gav han samtidigt en indikation på att en comeback i Arsenal inte var utesluten? Kanske förstod han redan då att en återkomst till London i framtiden återigen kunde bli aktuell?

Han må ha varit fåordig vid den här tidpunkten, men Cesc skickade ett tydligt budskap den där dagen efter alla år i den rödvita tröjan- ett budkap som många supportrar än idag kommer ihåg.

En gång Gooner, alltid Gooner. Ha det bra mina vänner.