Pontus Nilssons FA-cupkrönika

Om några timmar skulle Arsenal (enligt oss) spela hem FA cup-pokalen till Highbury och ölen skulle flöda i Stockholms natten. Vid tretiden var det dags att avsluta den sista ölen och bege sig till O'Learys på söder. På vägen dit får man tummen upp av en rollerbladeåkande kille i Arsenaltröja. Väl framme så märker vi att det är en kö på cirka 30 meter (mest Liverpoolscum), enligt sista man så har det inte rört sig en meter sen han kom. Frustrationen på SVT och TV 4 är markant på oss köande för att inte pratat om hockey-VM som ser till att en massa folk kommit till O'Learys för att se hockey, varenda jäkla pub visar hockey så låt oss fotbollsfantaster få den pub som visar vårt.

När klockan är halvfem är min och Daniels frustration olidlig, ringer desperat upp Jocke Lander för att få reda på vad det står (hoppas du kom in på O'Learys i Linköping) (Visst gjorde jag det), men Jockes mobil är avstängd (vem vill prata i mobil under FA-cupfinalen). En äldre herre bakom oss säger att han chansar på att Wirströms Pub i Gamla Stan visar matchen och pyser iväg. Nu börjar det närma sig paus och kön är lika lång fortfarande så vi bestämmer oss för att försöka hitta puben i Gamla Stan.

Klockan fem, bingo. Puben hittas och framförallt dom visar matchen, vi får klämma oss in genom dörren då det är smockfullt. Får se på highlights från den första halvleken och att Henry och Arsenal blir bestulna på en straff, men resultatet är 0-0 och andra halvlek ska snart börja, att få tag i en öl är inte att tänka på då vi står som absolut längst bak. Det är mycket engelsmän på puben och längst fram bredvid teven hänger en Arsenaljacka.

Halvleken börjar lovande, men Henry och Cole mfl missar chans efter chans, så kom den förlösande 72 minuten då Freddie rundar målvakten och skjuter bollen förbi backen in i mål. Det utbryter ett förlösande jubel bland Arsenalsupportrarna (minoritet på den lilla puben), "One Nil to the Arsenal" börjar ljuda i lokalen! Därefter hinner Henry med att missa ännu en chans varpå sju helvetesminuter ska komma, 1-1 och puben exploderar av Liverpoolglädje, min Arsenalkeps glider sakta ner för mina ögon och det mumlas några barnförbjudna ord om Owen från mina läppar då det skanderas Liverpool! Liverpool!

Sju minuter senare. Samma visa Owen skjuter 2-1 men denna gång skanderas det ännu högre och ilskan i mig kokar, fyra minuters stopptid innan domaren blåser av matchen. Arsenal har än en gång denna säsong sett till att inte kunna punktera en match dom dominerat. Från att ha varit 18 minuter från FA Cup guld är man istället på ett pendeltåg 20 minuter hemifrån.