Campbell ska hyllas

Jag var, det ska erkännas, under sommaren en smula tveksam och tvivlande på Tottenhams lagkapten i vår röda tröja, men Sol Campbells insats på White Hart Lane i lördags eftermiddag är inget annat än världsklass. Han vågade ta det förbjudna steget, han såg ljuset hos oss och utmanade hela sin gamla förening och supportrar.
Han ska hyllas.
Klubben hade tre vänner på plats på White Hart Lane i Jocke Lander, Jonte Andersson och Axel Asplund. De stod upp för oss, för Sol och för Arsenal på ett suveränt sätt. Låt gå för den trista kvitteringen och jublet hos Tottenham, men vi är vinnare och Tottenham är förlorare. De måste ha insett den tunga förlusten av sin kapten och mittback mer än väl i lördagens derby.
Att han gick till oss måste svida länge. Det känns alldeles utmärkt en sån här dag. De försökte med alla medel knäcka sin gamle hjälte med en attack utan jämförelse i dagens England.

De kastade flaskor på honom.
De stenade vår buss.
De hånade honom hela dagen.
De krävde ett fiasko.
Det blev inte så. De pinsamma Tottenhamfansen, som aldrig kommer få vara med om att vinna ligan, skämde ut sig själva, när Sol Campbell stod stark i orkanen och gjorde kanske sin bästa match i Arsenal FC. Det är stort. Det är starkt. Killen visade upp ett järnpksyke väl värt att applådera och hylla. Jocke, Jonas, Axel och Arsenal gjorde det.

Tottenhams spelare och ledare gjorde det också. Därför värmde det i mitt fotbollshjärta, när flera spelare och manager Hoddle klev fram och klappade om vår mittback. All heder Wengers magi, när han lät Campbell spela.
På söndag ska jag resa mig, ta del av sången och ge Campbell den största av applåder, när vi möter Manchester United på Highbury i ett nytt laddat möte.
Det blir säkert en röd tröja i påsen hem.

Gunners Rules