En klassisk match

Scenerna efter slutsignalen i FA-cupfinalen på Millennium Stadium i Cardiff framkallar nära nog glädjetårar. Det som jag främst fäste mig vid var när Sol Campbell och Tony Adams kramade om varandra, och hur Sol verkligen strålade av glädje.

Man unnar verkligen Campbell den här vinsten, särskilt eftersom han har slösat en så stor del av sin karriär i en så meningslös klubb som Sp*rs! Tänk att för första gången vinna en prestigefull turnering!

Men denna seger unnar man fler spelare. Freddie, Henry, Wiltord, Cole, Lauren och inte att förglömma Pires har inte tidigare varit med och vunnit någonting med Arsenal. Dessa spelare ger alltid sitt yttersta och de har alla varit med om att förlora finaler tidigare.

Det är också extra skönt att Dennis Bergkamp fick vara med i en final. 1998 i FA-cupfinalen var han skadad och likaså i UEFA-cupfinalen två år senare. I fjol var hans hälskada knappt läkt så han fick börja på bänken och kom inte in förrän slutsekunderna.

Nu gjorde han visserligen inte sin bästa match i årets final, men jag tror att the Iceman kan känna sig mer delaktig i den här segern än vad han antagligen gjorde -98.

Kul att Razor Parlour fick stänka dit ett mål. Han gör ju som bekant ett drömmål per säsong, så det var dags att årets pärla kom nu. Han kunde ju inte ha valt ett bättre tillfälle. Trots att många inte gillar Parlours spelstil så tycker jag ändå att han är viktig för klubben. Han har varit i Arsenal lång tid och stor för mycket av den klubbkänsla som finns i dagens trupp.

Vad ska man egentligen säga om Freddie? Han är på väg att bli en av de stora Arsenalspelarna och hans mål i finalen är redan en klassiker. Såg ni förresten att det kryllade av "Freddiefrisyrer" på fansen i Arsenals sektioner? Till och med den lilla killen som fungerade som maskot när spelarna tågade in hade färgat håret rött i Ljungbergs karaktäristiska stil.

Förra året blev Ljungberg den förste att göra mål i en FA-cupfinal som spelades utanför Wembley. År blev han den förste - såvitt jag vet - att göra mål i finalen två år i rad. Det är stort!

Gåshuden formligen exploderade då Tony och Paddy tillsammans lyfte bucklan. Då visste man knappt vart man skulle ta vägen.

En stor Arsenalmatch, men knappast den sista av sitt slag. Inom en vecka ska vi uppleva det igen.

Gärna på Old Trafford!