Segerfest på Highbury

Fotbolls-VM i all ära.Jag var på en fest i London som slår ut allt annat.Att vara fotbollssupporter kan vara enormt.Att vara Arsenal-supporter i början av maj 2002 var enormt.Det är nästan så att det inte går att beskriva. Måste upplevas.Men jag kan försöka berätta om en oförglömlig fest. Fotboll förbrödrar. Jag var visserligen redan fylld av glädje, värme och trygghet eftersom alla runt omkring mig var där av samma anledning - att vara med när Arsenal säkrade titeln. Men plötsligt förvandlades The Twelve Pins till något ännu mer, något som jag inte riktigt kan sätta i ord.Jag var där, mitt i smeten, och jag ville inte vara någon annanstans just då. 57 minuter. Ljungberg tvingar Barthez att lämna retur. Wiltord smäller dit den. Puben exploderar. Vi duschar i öl och faller  som dominobrickor. Svetten rinner och blandas med glädjetårar. Det finns inga gränser för glädjeuttrycken. Jag upptäcker efter ett tag att jag är i full färd med att krama och kyssa människor som jag aldrig sett förut. Samtidigt visas den lysande banderollen "Old Trafford - Champions section" på TV-duken. Ännu större jubel.Och detta var bara början. Början på en fest som fortsatte, och fortsatte. Inom mig pågår den fortfarande. "We win the league in Manchester", sången som vi sjöng flitigast den här underbara onsdagskvällen, blev genast "We won the league in Manchester" och så där höll det på hela natten. På gatorna var det rena karnevalstämningen. Bilarna fixade en egen symfoniorkester och det sägs att ett gäng Arsenal-fans kapade en buss som sedan en TV-fotograf hoppade på för att få de bästa bilderna. Flaggorna viftade stolt. The Double var säkrad - och vi gjorde det i Sir Alex trädgård. I centrum av allting - en svensk med röd tuppkam. Ni vet hur den går men den tål att upprepas igen och igen:"We love you Freddie, because you´ve got red hair We love you Freddie, because you´re everywhereWe love you Freddie, because you´re Arsenal through and through."Säg så här: Fredrik Ljungberg är enorm bland supportrarna.Säg så här: Det var inte helt fel att som svensk komma till London dagen efter FA-cupfinalen. Efter en enastående vårsäsong står Freddie mycket högt i kurs. Vart man än vände sig fanns det där - det där röda inslaget i håret. På små barn, vuxna karlar, tjejer - ja, till och med på personer utan hår...I glädjeyran efter pricken över i:et, 4-3 mot Everton, lyckades jag själv också få lite rött i håret. Fråga mig inte hur det gick till, det var inte min idé, men jag upptäckte att det var helt okej att bli kallad Freddie i ett par dagar.Jag hade ingen biljett till Everton men ville förstås vara på plats och se grabbarna lyfta bucklan. Stack till Highbury ett par timmar före avspark och försökte få tag på en biljett. "200 pund" fick jag höra. "Du kan få 100 pund" sa jag. Jag fick ingen biljett, bara ett hånfullt skratt. Det var tydligen inte tillräckligt med 1500 spänn för en biljett.Därför bar det av till The Twelve Pins igen. Jag var lite rädd för att det skulle bli lite avslaget, att onsdagens seger mot United och stämningen efteråt inte skulle gå att överträffa. Så fel man kan ha.Det var en helt enorm stämning. Samma förlösande reaktion när Arsenal snabbt tog ledningen, ännu en öl-dusch och ännu en härlig fest före, under och efter matchen. Dagen efter var det dags för den officiella paraden. Hundratusentals människor samlades längs en bestämd slinga från Highbury till Islington Town Hall. Det var ett enda stort hav i Arsenals färger. Från i princip varje fönster tittade ett huvud ut och många hade klättrat upp på tak eller i träd för att få bästa tänkbara utsikt. Alla ville vara där och alla ville åtminstone få en liten skymt av fotbollshjältarna. Jag kan inte påstå att det var lätt att komma fram men till slut kom jag till Town Hall och fick se när Arsene Wenger och några spelare tog emot folkets jubel. Skyttekungen Thierry Henry ropades ut ännu en gång - och sedan:"We want Freddie, we want Freddie!"Han kom ut på terrassen i sin karaktäristiska Beppe-mössa och sina solbrillor, skickade iväg ett par slängkyssar och gav tummen upp. Sedan tog han och de andra plats på bussen igen och fortsatte samma väg tillbaka till Highbury. Festen i London började närma sig sitt slut för min del. Men en höjdpunkt återstod - Tony Adams testimonial mot Celtic. Jag lyckades fixa två biljetter så jag och en kompis stack dit. En skön hyllning till en av de största genom tiderna och helt underbart att se de goda gubbarna i backlinjen vinka offside tillsammans ännu en gång. Nu är det fotbolls-VM som gäller. Sverige är vidare och har en på papperet gynnsam lottning. Härligt, så klart, men jag längtar redan till den 17 augusti. Premiär på Highbury mot Birmingham. Jag åker gärna på en ny fest i London i maj nästa år.   {gallery}arsenal_sweden/reserapporter/2002_segerfest_highbury{/gallery}