Arsenal-West Ham
I 20 års tid har jag åkt till Highbury, öst in pund på pubarna och sjungit på North Bank. Jag minns, med stor förtjusning, hur enkelt det en gång var att lägga en hög med mynt i den lilla luckan och kliva in på ståplats.Det var före sittplats.Det var före framgångens stora tid i London N 5.Det var roligare förr.Det var inte bättre.Jag vet, ärligt talat, inte vilket som är bäst. En sak vet jag... en fotbollsmatch ska inte spelas klockan 14.00 en söndag. Jag har klagat förr – och kommer fortsätta göra det. Arsenal mot West Ham gav visserligen 3-1, sköna poäng och nya rubriker, men stämningen och atmosfären runt och på arenan var långt ifrån det vi brukar kunna skapa. Det är för tidigt efter en kväll på stan... i synnerhet med tanke på att man har mindre än två timmar på sig att sjunga upp sig, men låt mig titta tillbaka knappt 48 timmar. Till fredagen den 17 januari.Klockan snuddade vid 15.00 (lokal tid), när vår kontakt Jill Smith öppnade dörren till Marble Hall vid Highbury och man nickade försiktigt mot vakten och kände atmosfären och historiens vingslag.Ett par minuter senare stod jag, mitt i spelargången, ut mot den gröna mattan.Det var stort.Det var mäktigt.Jill Smith, som verkar gå där varje dag, hade redan nått ut till mattan innan jag ens tagit ett par kliv i gången. Där borta, lite längre fram i ljuset, skymtade så gräsmattan. Jag tog ett djupt andetag och klev så ut genom gången, där våra hjältar sprungit in i snart 90 år. "Rör inte vid gräset. Vår arenachef är bäst, men galen. Ingen får gå ut där", sa Jill. Jag snuddade vid gräset.Jag snurrade runt från min plats och tittade upp, runt de väldiga läktarna och stannade vid den klassiska klockan på Clock End. Jag hoppas verkligen, verkligen den får följa med bort till vår nya arena. Den hör till Arsenal lika mycket som titeln tillhör oss. Vi pratade också om en framtida klubbresa, där våra medlemmar ska få samma chans att gå den berömda gången och ryckas med i känslorna. Det finns en möjlighet. Jag landade framåt kvällen på The Gunners och svepte en och annan bägare i glädjerus innan man avslutade med musikal, Romeo och Juliet, på Piccadilly Theatre. Den är sevärd och bjuder på mer underhållning och upplevelser än ett grannlag någonsin kommer göra. Söndagens 3-1 mot West Ham var enkelt. Vi spelade väl hyggligt, men det tog lite väl länge innan vi kunde sätta punkt på duellen tack vare Bergkamp och Henry. Det var nästan så som hela Highbury kände den här dagen. Det var lite segt på många håll.Det var, helt enkelt, för tidigt på en söndag. Två av våra medlemmar lär dock aldrig glömma resan, när Freddie Ericsson och Olle Fridström fick chansen att träffa spelarna i spelarbaren efteråt. Två lyckliga 10-åringar samlade autografer och tog bilder så det stod härliga till. Våra välkända idoler var ödmjuka, tog sig tid och skrev. Två tröjor, som numera hänger på väggen, i Norrköping. Jag minns dock fredagen den 17 allra bäst.
I 20 års tid har jag åkt till Highbury, öst in pund på pubarna och sjungit på North Bank. Jag minns, med stor förtjusning, hur enkelt det en gång var att lägga en hög med mynt i den lilla luckan och kliva in på ståplats.
Det var före sittplats.
Det var före framgångens stora tid i London N 5.
Det var roligare förr.
Det var inte bättre.
Jag vet, ärligt talat, inte vilket som är bäst.
En sak vet jag... en fotbollsmatch ska inte spelas klockan 14.00 en söndag. Jag har klagat förr – och kommer fortsätta göra det. Arsenal mot West Ham gav visserligen 3-1, sköna poäng och nya rubriker, men stämningen och atmosfären runt och på arenan var långt ifrån det vi brukar kunna skapa.
Det är för tidigt efter en kväll på stan... i synnerhet med tanke på att man har mindre än två timmar på sig att sjunga upp sig, men låt mig titta tillbaka knappt 48 timmar.
Till fredagen den 17 januari.
Klockan snuddade vid 15.00 (lokal tid), när vår kontakt Jill Smith öppnade dörren till Marble Hall vid Highbury och man nickade försiktigt mot vakten och kände atmosfären och historiens vingslag.
Ett par minuter senare stod jag, mitt i spelargången, ut mot den gröna mattan.
Det var stort.
Det var mäktigt.
Jill Smith, som verkar gå där varje dag, hade redan nått ut till mattan innan jag ens tagit ett par kliv i gången. Där borta, lite längre fram i ljuset, skymtade så gräsmattan. Jag tog ett djupt andetag och klev så ut genom gången, där våra hjältar sprungit in i snart 90 år.
"Rör inte vid gräset. Vår arenachef är bäst, men galen. Ingen får gå ut där", sa Jill.
Jag snuddade vid gräset.
Jag snurrade runt från min plats och tittade upp, runt de väldiga läktarna och stannade vid den klassiska klockan på Clock End. Jag hoppas verkligen, verkligen den får följa med bort till vår nya arena. Den hör till Arsenal lika mycket som titeln tillhör oss.
Vi pratade också om en framtida klubbresa, där våra medlemmar ska få samma chans att gå den berömda gången och ryckas med i känslorna. Det finns en möjlighet.
Jag landade framåt kvällen på The Gunners och svepte en och annan bägare i glädjerus innan man avslutade med musikal, Romeo och Juliet, på Piccadilly Theatre. Den är sevärd och bjuder på mer underhållning och upplevelser än ett grannlag någonsin kommer göra.
Söndagens 3-1 mot West Ham var enkelt. Vi spelade väl hyggligt, men det tog lite väl länge innan vi kunde sätta punkt på duellen tack vare Bergkamp och Henry. Det var nästan så som hela Highbury kände den här dagen.
Det var lite segt på många håll.
Det var, helt enkelt, för tidigt på en söndag.
Två av våra medlemmar lär dock aldrig glömma resan, när Freddie Ericsson och Olle Fridström fick chansen att träffa spelarna i spelarbaren efteråt. Två lyckliga 10-åringar samlade autografer och tog bilder så det stod härliga till. Våra välkända idoler var ödmjuka, tog sig tid och skrev.
Två tröjor, som numera hänger på väggen, i Norrköping.
Jag minns dock fredagen den 17 allra bäst.