The Clash of the Giants

Nu gör jag inte det. Det gör jag i Sverige. Jobbar som journalist alltså. Ni vet inom skrået som skylls för att ljuga, fabulera och spekulera. Efter snart femton år i branschen så är huden tämligen tjock och oöm vad gäller sådant snack. Men jag kan ändå inte sluta upp att förundras över att det finns de som på fullaste allvar hävdar att journalisten, reportern, eller om ni så vill, tv-kommentatorn, skulle lyckas försörja sig genom att bara sitta och hitta på. Då vore det mer lukrativt att bli författare. Det kan jag lova. Åsikter om journalistik och dess utövare torgförs tämligen öppet och ofta numera. Gärna i diverse diskussionsforum och gästböcker på nätet. Inte sällan tillhör de dessutom just supporterföreningar av olika slag. Jag vet inte huruvida AFCSB:s  medlemmar odlar myten om journalisten som kronisk lögnare mer än någon annan supportergrupp. Jag har inte undersökt saken. Men jag utgår från att man inte gör det. Håller man på Arsenal så tyder det nämligen på att man besitter gott omdöme. Därmed inte sagt att journalister är några helgon. Och att våra jobb inte kan utföras betydligt bättre. Precis som med fotbollspelare. Eller folk som drar lotter.

The Clash of the Giants. Måste erkänna att FA-cup lottningen Manchester United ? Arsenal kom litet som en chock. Ska det redan göras upp, tänkte jag, nästan litet surt, när jag blev faktumet varse där bakom min datorskärm. Själen hade av någon outgrundlig anledning ställt in sig på ett helt annat scenario. Att matchen skulle spelas var jag liksom övertygad om. Men inte nu. Utan senare. Att detta skulle bli den sista och avgörande matchen i FA-cupens final. En naturlig avslutning på en anrik cup. En slutlig uppgörelse mellan engelsk fotbolls två giganter och ärkerivaler år 2003. Ungefär så hade tankarna löpt litet diffust på den biologiska hårddisken å i filhanterarens mapp döpt ?saker som sker våren 2003?. Nu blev det inte i vår. Det blev februari. Och det blev i FA-cupens femte omgång. Jag borde förstått bättre. Trots att jag är journalist. Där ordning lottas, finns naturligtvis ingen given ordning. Men nu är mötet satt och jag får revidera min drömfinal till ett drömmöte. Trevliga saker har ju hänt förr på Old Trafford. Och jag tänker då inte på de tillfällen hemmalaget och deras supporters har haft anledning att fira.

Senast lagen mötes var förövrigt ett sådant Det får naturligtvis inte ske igen. Kan månne revanschlustan efter den snöpliga decemberförlusten bli till både jetmotor och raketbränsle när det nu ska göras upp om vem som går vidare i FA-cupen?

Jag tror det. Men det blir ingen enkel resa. Wengers mannar måste greppa taktpinnen från start. Äga den, aldrig tillåta sig att släppa den. Och till skillnad från den 7 december: Spela som ett lag!

Jag hoppas redan nu att tilläggsminuterna blir få. Jag får kalla kårar av blotta tanken på en Scholes, en Giggs eller en Snubbleroy som kommer störtandes med en avgörande skalle eller fot i just nittiofjärde minuten. Fotboll a la Manchester United.

Två lag i storform.  När hjärnan nu får ställa om så är det kanske bara datumet för uppgörelsen som ändras. Ett gyllene tillfälle för Arsenal att flytta fram sina positioner ytterligare. Jag inbillar mig nämligen att det kan ha viss effekt även i det fortsatta seriespelet om man lyckas krossa Sir Alex våta drömmar om fyra titlar redan i mitten av februari. Samtidigt fortsätter vi att bygga på att förvekliga de egna. The Treble. Finalen då?
Ska vi hoppas att det blir en repris på fjolårets?

PETER WEYDE