Arsenal — från en annan värld

Jag behövde inte ens fundera. Jag tror att svaret tog tre hundradelar.
Inte visste jag att min flickvän stod bakom mig. Jag var tämligen ensam när mörkret kom den natten...

Jag sitter alltså i Kanada just nu och funderar över livet. Jag är här som utbytesstudent samtidigt som Arsenal förlorar match efter match.
Jag har sett en match sen september.
En enda match... och det var en förlust.

Men varför känner jag mig som en dålig människa när jag missar en match? Varför känns det som mitt fel när Arsenal tappar poäng?
Varför, ja herre gud varför, känns det som jag är otrogen mot Arsenal när jag sysselsätter mig med annat?
Jag förvissade mig själv om att jag skulle växa som människa efter det här äventyret. Värdesätta det viktiga i livet.
Få distans till fotbollstittandet.
50 dagar har gått. Det räcker med distans. Jag har fått nog av "mål för mål" på Aftonbladet. Jag vill tillbaka, jag vill titta, blunda, skrika, skratta och leva fotboll igen.

Jag vill förklara för flickvännen varför Edu får lägga straff, bli stum när pappa frågar varför vi har en tysk i mål och klargöra att det är helt i sin ordning att tillbedja Henry, för han är Gud.
Och vad händer om Gud inte vill skriva sin namnteckning i sommar.
Kan det vara mitt fel? Har jag inte gjort tillräckligt härifrån?
Sätter mig på knä bredvid sängen och ber till min andra Gud om förlåtelse och hoppas att han kan vägleda den störste i valet och kvalet. Jag hoppas onekligen att Bergkamp lyssnar till mina andaktsstunder.

Tittar på spelschemat och ser att det är större matcher på ingång. Kanske börjar de kanadensiska tv-kanalerna visa något annat än Manchester United.
Möjligen finns det hopp.
Kan det äntligen vara slutet på mitt livs kval? Är det ljuset i tunneln jag ser eller är det reflektionen av Mourinho’s Breitling?
Jag vet att Arsenal – Tottenham kommer visas. Men jag känner vemod över matchen. Normalt sett är vi Goliat och de är David. Nu är de både David och Davids, och om jag inte missminner mig så vinner David tillslut.
Och tyvärr har även Davids vunnit många slag.

Jag klickar in mig på forumet för trettonde gången den här förmiddagen. Det är sju gånger mer än vanligt.
Jag läser om det ena misstaget efter det andra. Om hur många som hellre hade gjort något annat än kollat på matchen. Jag har tidigare sagt dylika ord men aldrig mer. Den här resan har ändrat mig för evigt.
Från denna dag ska jag alltid, oavsett en Champions League – final eller en ligacupmatch, uppskatta mitt kära Arsenal. Jag ska i med och i motgång sannerligen börja värdesätta det faktum att jag överhuvudtaget får skåda det jag håller så högt.
Ni får gärna gnälla över matcherna, men snälla säg inte att ni hellre hade gjort något annat. För till slut försvinner det...
You never know what you’ve got, until it’s gone.