Jag är rädd

Thierry Henry har varit Arsenals bästa spelare de senaste åren, och många rankar honom som The Gunners bästa spelare genom tiderna. Dessvärre har fransmannen kategoriskt vägrat diskutera en kontraktsförlängning med Arsenal, och kommer inte att göra det förrän efter säsongen.
Det finns, tyvärr, en risk att tidernas bästa Arsenalmålskytt lämnar klubben redan i sommar.
Den som kan stoppa det är Arsène Wenger, och han kan bara göra det genom att förstärka truppen. Dennis Bergkamp måste ersättas i sommar. Pires och Lehmann är i karriärens nedförsbacke och måste också bytas ut snart.
Dessa kan inte ersättas med lovande fransmän i 20-årsåldern, för då står vi plötsligt med ett lag där bara en handfull spelare har rutinen som krävs för att lyckas ta ned den hagalne, paranoide och arrogante portugis som för tillfället tränar Chelsea på jorden igen.
Eller för att lyckas i Champions League för den delen.
Förhoppningsvis kommer Wenger, som absolut inte kan ifrågasättas som manager, att presentera någon spelare redan i januaris transferfönster.
Eller så kommer Henry, som hela tiden sagt att han kommer stanna i Arsenal så länge klubben vill ha honom kvar, verkligen att bli kvar i London även utan storvärvningar. Att 28-åringen vet vad lojalitet innebär visar om inte annat hans inställning att alltid spela i franska landslaget – oavsett motstånd eller längd på resan till bortamatcher.
Man kanske inte behöver vara rädd för att han ska lämna klubben trots allt.

Jag är rädd för att Arsenal missar nästa års Champions League.
Jo, faktiskt.
Om inte Arsenals bortaspel i ligan förbättras radikalt inom en snar framtid är risken överhängande att vi får se UEFA-cupmatcher mot Halmstad BK, Hamburg och Heerenveen på Ashburton Grove, istället för aptitretande CL-drabbningar mot Bayern München, Juventus eller Barcelona.
Det är inte godkänt att förlora på bortaplan mot Middlesbrough eller West Bromwich. Segrar i de matcherna och Arsenal hade i allra högsta grad haft häng på Chelsea i stället för det nära nog ointagliga elvapoängsgapet som vi nu stirrar in i.
Spelet från andra halvlek i matchen mot Sp*rs är det vi ska sträva efter.
Tempo, rörlighet, snabbt passningsspel och en Pires på målhumör.
Kan Arsenal hitta det mot försvarsstarka Wigan – som har släppt in färre mål än försvarsmaskinen Chelsea – blir det en kul eftermiddag nästa lördag.

Jag är rädd för att jag jublade åt Manchester Uniteds seger mot Chelsea.
Trodde aldrig det skulle hända, men det är sant. Jag höll på Manchester United.
Det finns två avgörande orsaker till detta lika bisarra som sjukliga beteende.
För det första så var Chelsea faktiskt på väg att slå Arsenals svit på 49 obesegrade matcher. Okej, laget hade varit tvunget att klara sig ytterligare tiotalet matcher, men det hade knappast varit omöjligt för boring, boring Chelsea (om The Blues fortfarande kan kallas det). Det hade varit ett antiklimax i klass med den uteblivna segerfesten på Stadion då Stockholm inte fick OS 2004, om Arsenals fantastiska rekord blivit slaget bara ett år senare. Det är ju tänkt att stå sig ända tills Arsenal ersätter Ashburton Grove om sisådär 93-94 år.
För det andra så känner jag inte lika mycket "avsky" för United längre. Klubben känns inte som samma hot mot Arsenal längre, även om jag är fullt medveten om att Mancsen ligger före oss i ligan. Och de där spelarna (läs Neville, Keane och Scholes) man tycker så illa om att man får migrän är mest skadade nuförtiden. Det går liksom inte att uppbåda samma fotbollsmässiga hat mot Fletcher, Ronaldo och Park. Visserligen finns Ruud och Rooney fortfarande kvar att svära åt – men det räcker liksom inte.
Jag kan dock lova att detta var en engångsföreteelse. Ska aldrig mer foga mig till den mörka sidan.

Slutligen: Jag är rädd för att min prognos från i fjol var rakt uppåt väggarna, upp på nästa våningsplan, fel.
Så här skrev jag i en oerhört naiv nyårskrönika:
"Under året har vi också sett tre spanjorer få sina genombrott i Arsenal. José Antonio Reyes och Cesc Fabregas är kanske framtidens Arsenallegendarer, och Manuel Almunia är rentav en världsmålvakt."
What?! Almunia?!
Att Almunia skulle kunna bli en världsmålvakt är ungefär lika skrattretande som kulturminister Leif Pagrotsky nyodlade tomteskägg.
Jag kan bara, för att bygga vidare på politikertemat, göra en pudel och ta tillbaka detta befängda påstående.
Men det var nog lika bra att ta upp denna korkade formulering själv, så att ingen annan kan kasta det i ansiktet på mig i något svagt ögonblick.
Det hade å andra sidan inte varit mer än rätt.