Vredesmod? Sannerligen

85 minuters helvete har utspelat sig mitt framför ögonen på mig. Mina knogar är nästan blodiga och när jag sneglar på märkena i väggen förstår jag varför. Fjärrkontrollen är borta sedan länge. Svordomarna har haglat som bomberna över Irak och jag använder så grova invektiv att min mor skulle jaga mig ur mitt eget hem om hon hörde. Ångesten börjar krypa sig på likt det första höstmörkret. Vad ska jag säga till mina vänner? Hur ska jag förklara det här osannolika fiaskot? Det är ju domarens fel. Det skulle varit offside. De ska ha en man mindre på gräsmattan. Jag ställer mig upp och skriker igen. Hur fan kan man slå en sådan passning i det här läget? Mina rumskamrater kommer nerspringandes och frågar om något har hänt. De frågar hur jag mår. Åt helvete, svarar jag med mord i blicken. De skyndar sig upp igen.

Bara någon minut kvar nu, och frustrationen vet inga gränser. Jag går runt i rummet och pratar med mig själv, svär ännu några fler gånger innan någon, jag ser inte ens vem, tafatt försöker lugna ner mig. Han kan inte, liksom någon annan, förstå hur jag kan vara såhär förargad efter en förlust. Ingen kan förstå mina känslor just nu.
Domaren blåser i pipan. Jag sjunker ner i soffan igen. Allt känns tomt. Jag ser att munnen rör sig på den såkallade experten på TV, men jag hör inget. Jag ser höjdpunkterna utspela sig, men jag förstår inget. Hur kunde det gå så fel? Allt var ju utstakat. Det var bara vinst som räknades.
Vinjetten spelas och jag sitter med en tom blick och stirrar mot taket. Min flickvän kommer in och ser bombnedslaget i vardagsrummet, möbler flyttade, tidningar sönderrivna. Hon tittar på mig, skakar på huvudet och säger:
"Allt det här efter en förlust... Tack gode gud att du inte är Tottenham-supporter."