I'll support you even more

Det är hur lätt som helst att hålla på ett lag som på beställning spelar 49 ligamatcher utan att förlora, som spelar världens läckraste fotboll och beundras av alla fotbollsintresserade världsmedborgare.
Det är inte lika lätt att hålla på ett lag som åker ur Champions League i åttondelsfinalen, som slutar två i ligan alldeles för långt bakom Chelsea och som "bara" vinner FA-cupen.
Det är rejält mycket jobbigare att hålla på ett lag som ser ut att missa nästa säsongs Champions League-spel, som åker ut ur de engelska cuperna mot Wigan respektive Bolton, och som knappt har en mikroskopisk chans att slå ut Real Madrid ur årets Champions League.
Men inte slutar man väl hålla på laget för det?

Det finns få lag i världen som alltid är framgångsrika och Arsenal är inte ett av dem. Det kan alla Arsenalfans som var med på 80-talet intyga.
Vi som knappt kommer ihåg senaste gången Arsenal inte slutade bland de två bästa i ligan måste också lära oss den läxan.
Självklart har man rätt att bli förbannad och idiotförklara Arsène Wenger, Sol Campbell, styrelsen, domaren, det andra laget, den dåliga gräsmattan, publiken, Canal + och tusen olika saker till när slutsignalen går efter ännu en ångestframkallande förlust.
Men när förlustdimmorna som förmörkar sinnet lättar – då måste kritiken vara mer nyanserad.

Visst, Wenger har misslyckats med sin värvningsstrategi den här säsongen. Men det går inte att skylla de dåliga resultaten på avsaknaden av lyckade värvningar.
Det är inte Le Boss fel att varenda back inom en radie av en kilometer från Highbury blir skadad. Det går heller inte beskylla Wenger för att världsspelare som Pires, Ljungberg och Campbell tar slut som fotbollsspelare precis på samma gång. Vem hade kunnat förutse det?

För många verkar den enda lösningen på Arsenals problem vara hämtad från Allsvenskan. Så fort det går åt skogen måste tränaren sparkas. Att det skulle hända i The Gunners är i mina ögon helt otänkbart. Varför kicka en manager som precis har börjat bygga upp ett nytt lag, när fixstjärnorna från tidigare börjar försvinna?

Varför inte låta mannen som ligger bakom en av Arsenals mest framgångsrika perioder få en ny chans att bygga upp någonting? Okej, det kanske tar två-tre säsonger men det är inget problem för mig. Det blir kanske inte den roligaste supporterperioden i livet, men om det är det som krävs accepterar jag det. Vad ska man annars göra?
Byta lag?
Jag har hört att det finns ett annat Londonlag (blåklätt) som mer än gärna välkomnar gloryhunters. Det är bara att söka sig dit.

Arsenal kommer alltid tillbaka. Det har vi gjort i 120 år och det kommer vi även göra på Ashburton Grove.
Det gäller bara att ha lite tålamod.
När det går som sämst, det är då vi ska sjunga som högst:

We’ll support you even more!