"Det är ju bara fotboll"

Hedersamma förluster är ett begrepp jag sällan använder. Den som på allvar hävdar att elitfotboll endast handlar om heder ljuger. Fotboll på elitnivå handlar om seger.

Varför skulle det annars tävlas i ligor, turneringar och serier?
För att vara hedervärd?
Det kan man vara annorstädes.
I vardagslivet i övrigt exempelvis.

Det är sådant som vissa personer aldrig kan, eller ens vill, försöka att förstå.
Det är ju inte på allvar.
Det är bara en lek.
"Lägg av, det är ju bara fotboll".

Det är, vid så kallad uppnådd "mogen ålder", fortfarande en av de mest förhatliga kommentarer jag känner till. Det är en menlig klapp på huvudet. Det är en föraktfull kommentar som vet att deklarera att mina känslor är underutvecklade, och minsann aldrig passerat spädbarnets basala register. Det är ett sätt att ta sig rätten att påstå att jag inte har vett, sans och förstånd nog att känna för sådant som anses vara av viktigare art.

Jag begär inte att alla ska förstå. Men jag undanber mig sådana "klyftiga visdomsord" efter en förlust.

Å andra sidan så har man stundom privilegiet att få flyta på en våg av välbefinnande när läget rent logiskt borde kännas litet allmänt tjyvtjockt.

Som exempelvis en kolsvart och regnig måndagmorgon, sittande i den sedvanligt evighetslånga bilkön, på väg in i ännu en novembervecka tillsammans med hösttrötta kollegor och magsjuka barn.
Arsenal – Liverpool.
3-0.
Svårare behöver det inte vara ibland.

Fyra matcher på elva dagar.
Jag undrar vad som stundar.
Skator på besök, och sedan ut på idel bortagräs.
Och så litet strategiskt fantiserande.
Om tysklandsresan på tisdag går vägen, och om portugiserna får smaka litet rysk novemberkyla...

Då känns genast årstiden plötsligt litet trevligare. Litet vänare, litet mer uthärdlig att vara och verka i.

Som sagt, svårare behöver det inte vara ibland.
Men ibland kan "ibland" vara svårt nog.

Text: Peter Weyde