The Robin van Persie Show!

Vi har väl alla hört krissnacket till leda, men kanske kan det avta en del nu. Det här var en oerhört skön seger, kanske framför allt för att den kom trots att spelet långa stunder inte alls fungerade - och för att vi äntligen hade lite tur med domsluten.

Men vi tar saker i den ordning de skedde. Chelsea inledde i högsta tempo och det var tydligt att de ville sätta press på ett Arsenalförsvar som inte har varit världens mest stabila på senare tid. Och nog svajade det en aning, och både Salomon Kalou och Nicolas Anelka var på vippen att få frilägen men de blev tveksamt avblåsta för offside. Backlinjen klarade inte att hålla en rak linje och Chelsea kunde spela runt lite som de ville men trots detta så skapade de trots allt inte så hemskt många heta chanser, vilket dock mer ska tillskrivas att Chelsea slarvade bort bra lägen än att Arsenal spelade bra.

Arsenal fick bara korta stunder till något som kan kallas anfallsspel, men efter cirka tio minuter var det mycket nära ett ledningsmål när Fabregas sköt ett skott som Cech lämnade en retur på, och där den framstormande Willam Gallas var ett par centimeter ifrån att nå returen framför det öppna målet.

Matchens första mål kom efter cirka en halvtimmes spel, och det var ett mål som kändes väldigt onödigt. Manuel Almunia kastade ut bollen snabbt efter en hörna, men Samir Nasri lyckades av någon anledning inte ta emot bollen så Chelsea kunde vända tillbaka på vårt kontringsförsök. Bosingwa slog in bollen mot straffområdet där Johan Djourou inte lyckades rensa bättre än att Almunia helt chanslös tvingades se bollen gå in i mål. Här är det lätt att ge sig på i första hand Djourou, men det jag frågar mig är varför inte Gallas som hade en mycket bättre position låter Djourou veta att han inte är attackerad och inte hade behövt försöka panikbryta? Och varför tog inte Nasri emot bollen i första läget?

Jag fruktade personligen att målet skulle få Arsenal att rasa ihop och Chelsea att öka tempot, men om något så kändes det som om Chelsea började tycka att de hade gjort sitt jobb och de började bli lite bekväma. Hemmalaget skapade egentligen bara en riktig målchans efter 1-0 och det var när Anelka precis innan halvtidssignalen hade ett bra nickläge som han emellertid inte tog vara på särskilt bra alls då bollen flög gott och väl fem meter utanför målet. Arsenal hade ett par minuter innan dess haft en ganska bra chans när Robin van Persie avlossade en höger som Cech fick ganska stora problem med.

Den andra halvleken inleddes med spelmässig dominans från Chelsea, men sakta men säkert blev Arsenals försvarsspel allt bättre utan att för den skull kännas helt stabilt. Hemmalagets skapade ändå inte så mycket, det farligaste var när Frank Lampard sköt just utanför från strax utanför straffområdet och det skottet tror jag inte att Almunia hade riktig koll på.

I den sextionde minuten kom så vår kvittering, och vi får tacka linjedomaren som stod helt felplacerad och inte såg att Robin van Persie var gott och väl en meter offside på Denilsons korta passning in mot mitten - men om domslutet var under all kritik så var avslutet klockrent. Robin smällde upp bollen i krysset med en sträckt högervrist och 1-1, offside eller inte, var ett faktum.

...och plötsligt var det som om varenda spelare i Arsenal hade fått en spruta med något magiskt ämne. Från att ha varit passiva och hellre fallit ifrån än klivit på så lyfte sig samtliga spelare flera klasser. Chelsea började tappade koncepterna en aning och John Terry borde ha fått ett rött kort när han hoppade in en tackling med båda sulorna först mot Bacary Sagna, men det blev bara gult.

Chelseas förvirring fortsatte, och detta utnyttjade Arsenal till fullo. Fabregas lyfte in en frispark som Adebayor nickade ner till van Persie, varpå denne tvärvände och med ett väl avvägt skott mellan benen på Frank Lampard satte 2-1 otagbart för Cech intill dennes vänstra stolpe. Hastigt och för vår del mycket lustigt var rollerna omvända, och nu tvingades Chelsea jaga - något de inte gjorde speciellt bra. Arsenal agerade som ett helt nytt lag, och det var i mitt tycke betydligt närmare 1-3 än 2-2. Arsenals försvarsspel som tidigare hade sett ut att när som helst kunna bjuda på chanser var nu betongsäkert. Samir Nasri som så långt varit helt osynlig i matchen klev fram och svarade för flera fina brytningar, och även Johan Djourou och William Gallas klev fram och stängde igen helt i mitten. Chelsea skapade faktiskt inte en enda målchans på resten av matchen, och Gaël Clichy började terrorisera Chelseas högerkant med sina patenterade ruscher i 190 blås med bollen klistrad vid fötterna och Chelseas enda motmedel var att fälla honom gång på gång.

Så till sist blev det alltså seger, och jag måste säga att jag omedelbart efter matchen tyckte att det inte var en helt motiverad vinst men med någon timmes perspektiv så tycker jag faktiskt att vi vann ganska rättvist. Visst, vi hade tur vid 1-1 men sett till hela matchen så skapar Arsenal fler vassa lägen än vad Chelsea gör, och vi har fler avslut på mål än vad de har. Chelsea hade mycket boll, men precis som det har varit för oss i många matcher så blev det långa stunder inte så mycket av innehavet.

Chelsea-Arsenal 1-2 (1-0)
1-0 (30) Självmål av Djourou
1-1 (59) Robin van Persie
1-2 (62) Robin van Persie
Domare: Mike Dean

Almunia (7)
Sagna 7-Gallas 8-Djorou 8-Clichy 8
Denilson 4-Song 5-Fabregas 8-Nasri 6
van Persie 9-Adebayor 4 (Bentdner 83/8)

Övriga: Fabianski, Gibbs, Wilshere, Ramsey, Vela, Silvestre

(10: Världsklass , 9: Strålande, 8: Mycket bra, 7: Bra, 6: Godkänd, 5: Sådär, 4: Underkänd, 3: Dålig, 2: Miserabel, 1: Spursklass)