Fotbollshelg i England!

Tack vare en mycket trevlig kompis (United-fan, men ändå...) hade vi lyckats få biljetter till Aston Villa - United på lördagen och Everton - Arsenal på söndag.
Dessutom planerade vi att åka upp till Preston på fredagskvällen för att se Preston - Hull i The Championship. Preston North End är en av Englands äldsta klubbar och om jag inte missminner mig helt, så var det PNE som hade den enda "invincible-säsongen" innan Arsenal kopierade bragden säsongen 03/04.
Som lite grädde på moset ringde kompisen innan avresan och frågade om det fanns intresse för Stoke - Liverpool på lördagskvällen...

Nåväl. Packade ryggsäcken på torsdagskvällen och kollade på en film, i väntan på att tröttheten skulle infinna sig. Lite si och så med det, faktiskt. Satte klockan på 02.15 och somnade till slut med huvudet fullt av Arsenal, Arsenal och åter Arsenal.
Vaknade av klockan, svängde något som, med lite god vilja, kanske kunde betraktas som fungerande ben över sängkanten och släpade mig in i duschen.

02.45 stannade bilen framför huset och det var äntligen dags för avfärd. Vi hämtade resten av sällskapet och anträdde resan på dimmiga, slaskklädda vägar mot vårt kära grannland i väster. Vid vägtullen plockade min kompis fram en 20-krona och satte en snygg 2-poängare i tratten. Ganska imponerande faktiskt, eftersom han gått upp redan 01.15 för resan hem till mig...

Med detta gjort fortsatte vi så fram till Rygge Airport där vi åt en snabb frukost i bilen innan vi gick in och igenom säkerhetskontrollen. Nu var det inte långt kvar...
Väl framme på Stansted Airport så fixade kompisen hyrbilen (som han klokt nog hade förbeställt) medan vi andra tog en morgonfika. Vi fick bilen och började vår resa norrut mot Manchester, där vi skulle bo två nätter. Vi kom lyckligt fram till vårt resmål, stadsdelen Urmston, där vi skulle bo hos ett äldre par som har privat hotellverksamhet.
Mycket sympatiska människor, alltid glada och vänliga! Vi tog det lite lugnt ett par timmar på hotellet, innan vi åkte upp mot Preston för kvällsmatchen. Här var det inga som helst problem med biljetter, då arenan sällan är fullsatt nuförtiden (kanske beroende på Prestons form och tabelläge).

Vi hamnade i Hullklacken (!) och där var det ett jäkla drag hela matchen. Fantastiska fans, verkligen. Vilka sånger. Vilken inlevelse. Vilken passion.
Hull dominerade matchbilden i stort sett från avspark och visade att man var det bättre laget för kvällen. Lagen låg inför matchen placeringarna bredvid varandra långt ner i tabellen, men det var ändå klasskillnad. Hull vann helt rättvist med 2-0.
Så åter ca 5 mil söderut tillbaka till Manchester och välbehövlig vila efter en otroligt lång dag. Orkade ändå med lite fotbolls-TV på rummet innan ridån gick ner...

Vaknade någorlunda utvilad och tog en snabb dusch innan frukosten. Denna frukost var som vanligt prydligt och snyggt uppdukad i den lilla matsalen, som inte är helt olik den i Fawlty Towers (bara det...). Styrkta av bacon, ägg, korv, bönor, kaffe och många skivor toast satte vi oss i bilen för färden ner mot Birmingham och den hägrande drabbningen mellan Villa och United.
Vädret var med oss och platserna i Unitedklacken (!) låg badande i en mycket varm och skön höstsol. Jag hade väl inga stora förhoppningar på att Villa skulle kunna störa United, men vad fick vi se? Jo, ett Villa som helt respektlöst dominerade långa stunder och så småningom kom äntligen utdelningen också!
Min kompis United-fanatikern gormade om att Unitedspelarna gick på valium, men jag försökte trösta med att United alltid kommer tillbaka.

När Albrighton gjorde 2-0 för Villa var det jäkligt svårt att hålla masken ska jag säga. Fick verkligen koncentrera mig för att inte mungiporna skulle skena iväg uppåt...
Inte så hälsosamt att jubla åt Villas 2-0, mitt i Unitedklacken!
"Di ä så jävvla dålige!!" skrek min kompis på sin härliga Dejedialekt. Men, men, som vanligt så hände det som nästan alltid händer när lagen känner att man är nära att slå självaste United. Villa började missa i försvarsspelet och passningsspelet och United kom allt närmare en reducering. Den kom också och vrålet från min kompis fick trumhinnan i mitt vänstra öra att göra en trippel salkov, innan den gick och självdog i ett hörn...
"Ja,ja..." sa min kompis när han lugnat ner sig något. "Dä kommer inte å räcke ändå!"
"Vänta och se" sa jag. "United är United. Det vet du så förbannat väl..." Och där kom det, ja. 2-2! Blicken på min kompis kan väl närmast jämföras med Jack Nicholsons i "The Shining". Han glädjevrålade och hoppade, knuffade i rena lyckan omkull mig två gånger och de rester som eventuellt fanns kvar av trumhinnan i mitt vänstra öra tog genvägen ut genom det högra och in i trumhinnehimlen...
Ok, med tanke på att en av de andra i sällskapet är Villa-fan, så var väl resultatet hälsosamt för friden i bilen. Vi två Arsenalfans gladdes åt Uniteds två tappade poäng. Mumma!

Nu gällde det att ta sig till Stoke, för att försöka fixa biljetter till Stoke - Liverpool. Framme vid Brittania Stadium letade vi upp Ticket Office och frågade vänligt efter biljetter.
"No problem" sa tjejen i luckan. "Härligt" tänkte vi.
Då kom det. Vi måste köpa biljetter till TVÅ matcher. Liverpool och Blackpool. Jag förklarade vänligt att vi kom från Sverige och inte hade möjlighet att se Blackpoolmatchen men det var tvärnobben. I ett sista desperat försök frågade jag om hon, när matchen väl börjat, inte kunde tänka sig att sälja biljetterna åt oss. Men se, det gick inte alls det!
Här har vi alltså en klubb som hellre ser tomma stolar på läktaren än säljer kvarvarande biljetter. Stoke City. Har aldrig haft nåt till övers för klubben och det blev definitivt inte bättre efter detta!
Något molokna, men ändå inte allt för besvikna, vände vi åter mot Manchester. Vi avrundade en lång dag med restaurang och besök på en lokal pub innan tröttheten tog ut sin rätt och vi stupade i säng nånstans kring tolv, halv ett.

Så. Äntligen. Dagen för Matchen. The Game. En stadig frukost och avfärd mot Liverpool. Vi kom fram utan missöden och hittade Goodison Park tämligen enkelt, mycket tack vare att kompisen varit där en gång förut. Vi fixade de förbeställda biljetterna och hann med ett besök i shopen, samt en promenad till Anfield, mest för sakens skull.
Träffade Arsenalfans på vägen dit och pratade en stund med en av dem. Jag berättade att jag var medlem i Arsenal Sweden, vilket han tyckte var kul.

Tillbaka på Goodison hittade vi våra platser (jäkligt trångt!) och såg matchen börja. Det är svårt att sitta tyst, men det kan av hälsoskäl vara bra att tona ner sig något när man sitter mitt ibland fem- sex tusen hemmafans...
Trodde inte mina ögon när Sagna dundrade upp bollen i nättaket bakom Howard och de blåvita blev plötsligt VÄLDIGT tysta...
När sedan Cesc ökade på till 2-0, och Everton verkligen inte spelade bra, så började man våga hoppas på tre poäng.
"Dätta vinner ni lätt. Everton ä ju dretdålige" sa kompisen, men jag svarade "Tim Cahill. Jag säger bara Tim Cahill..." Och vad händer? Jo, som ett brev på posten kommer 1-2 genom just Tim Cahill!
"Faaan också!" skriker man inombords. Det är fortfarande gott om tid och Everton är plötsligt som ett helt nytt lag. Så, äntligen, blåser en för dagen inte helt klockren Howard Webb av matchen och tre härliga bortapoäng är bärgade!!! Underbart!!!!!

Efter matchen börjar vi den 35 mil lång resan ner mot Stansted och hotellet vid flygplatsen. Skönt att få sträcka ut kroppen efter att ha suttit flera timmar i bilen.
På måndag morgon skjutsas vi till flygplatsen av hotellägarinnan och så småningom går så planet mot Norge och Rygge.
Klockan 13.30 stannar bilen utanför huset och en trött, men lycklig Dixon möts av sonen som vänligt nog håller ett paraply åt sin gamle far i regnet.
Slänger ner ryggsäcken på hallgolvet, sätter mig ner vid köksbordet och läser lokaltidningen. I huvudet snurrar Arsenal. Laget i mitt hjärta. Mina rödvita hjältar.

Undrar när man kommer iväg nästa gång...