Skön seger mot Udinese

Det tas gärna till överord när man ska beskriva hur avgörande enskilda matcher är för en klubbs framtid, och Arsenals kvalmöten med Udinese har knappast varit något undantag. En förlust för Arsenal hade möjligen inneburit en smärre katastrof, lydde den allmänna åsikten - av vilken undertecknad var en del, märk väl - men nu behöver vi inte fundera mer på vad det kunde ha inneburit. Nu står vi där och är kvalificerade för gruppspelet efter sammanlagt 3-1 mot Udinese i ett dubbelmöte där vi inte vid något enda tillfälle befann oss i underläge totalt sett.

Som ovanstående fakta antyder så var det totalt sett en välförtjänt seger. Udinese hade redan i det första mötet visat att de kan hota framåt, men också att hotet var i stort sett isolerat till Antonio Di Natale. Vi gjorde inte direkt någon av våra bättre matcher då men vann ändå med 1-0, och i returen var det ett i stora stycken helt annat Arsenal som visade upp sig.

Arsene Wenger hade bestämt sig för att säkra upp det centrala mittfältet och startade med såväl Emmanuel Frimpong som Alex Song framför backlinjen, men den som trodde att det skulle innebära att vi lade oss på defensiven (som jag själv, tex) trodde fel. Det tog inte ens en minut så hade vi skapat den första målchansen när Gervinho dribblade sig fram längs vänsterkanten och så när kunde nå fram till Robin van Persie som hade haft helt öppet mål om inte Samir Handanovic i hemmakassen hade fått ner en hand på bollen i sista stund.

De kommande minuterna rullade det i stort sett på med mycket bollinnehav för Arsenal, och Theo Walcott avlossade ett skott som Handanovic med rätt stor besvär lyckades mota undan. Gervinho fick lite senare också ett skottläge med högerfoten men sköt över - och däremellan hade Di Natale hunnit göra ett mål som helt korrekt blev avvinkat för offside. Klockan stod då inte ens på tio minuter, så det var en händelserik start.

Arsenal hade mycket bollinnehav även fortsatt, men med tiden började hemmalaget att hota allt mer i djupled. Efter ca 20 minuter träffade hemmalaget stolpen, men innan dess hade domaren vinkat för offside - en korrekt avvinkning men inte med någon stor marginal - och tre minuter senare rammade Di Natale samma stolpe från nära håll efter ett snabbt inspel från kanten. Di Natale må ha varit ensam, men han var ett ständigt hot mot vår backlinje.

Därpå svängde pendeln tillbaka igen. Först sköt Robin van Persie över med högerfoten från straffområdesgränsen, och strax därefter vände Gervinho än en gång ut och in på Udineses svenske högerback Joel Ekstrand (som enligt uppgifter på Twitter i går ska vara en hängiven Arsenal-fan, för övrigt!) och serverade Theo Walcott ett drömläge mitt i straffområdet. Theo sköt, men Handanovic räddade. Returen gick till van Persie som avlossade stora vänsterkanonen och fick bollen förbi Handanovic men bakom honom fick en hemmaspelare ut foten och avstyrde det hela.

Till sist skulle målnollan komma att spräckas och det var Antonio Di Natale som mycket vackert nicklobbade över en helt chanslös Wojciech Szczesny efter att Johan Djourou tappat bort nämnde Di Natale och gett honom alldeles för mycket yta.

Skulle nu Arsenal som så många gånger förr klappa ihop och ge upp? Svaret blev ett rungande NEJ! Det såg förvisso lite smådarrigt ut ett par minuter efter målet, men några fler målchanser blev det inte för Udinese innan halvtid. Helt jämnt sammanlagt, och nog erkänner jag att det fanns en viss oro inför den andra halvleken.

Men den oron hade jag inte behövt bekymra mig om att ödsla energi på. Arsene Wenger, som ofta kritiserats för att inte coacha tillräckligt mycket under matcherna, gjorde något han väldigt sällan gör - han gjorde ett byte redan i halvtid av taktiska skäl. Frimpong fick ge plats för Tomas Rosicky, och Aaron Ramsey tog ett kliv nedåt i banan. Arsenal tog över allt mer, och ökade trycket mot hemmamålet. Utdelningen kom tio minuter in i halvleken när Gervinho än en gång dribblade sig ner mot kortlinjen och spelade in bollen mot mitten av boxen och där fanns Robin van Persie på plats för att slå in sitt 22:a mål på de 26 senaste matcherna. Övertag således för de rödvita igen, och Udinese behövde nu göra två mål för att slå ut oss.

Kort efter målet fick de också en jättechans att göra 2-1. Domaren dömde ut en helt obegriplig straffspark till hemmalaget, en straffspark som om något skulle ha varit en frispark för Arsenal då Thomas Vermaelen fick en rejäl knuff i ryggen i samband med en hörna. Huvuddomaren agerade inte alls i situationen, men målområdesdomaren gjorde bedömningen att det var hands (vilket var helt felaktigt) på Vermaelen vilket fick till följd att domaren blåste flera sekunder senare och först fattade ingen vad han hade blåst för. Det tog en stund innan det gick upp för spelarna att det var straff, och domaren verkade knappt ens själv veta vad han hade dömt. Han stod länge och väl och funderade innan han visade det gula kortet för en helt oförstående Thomas Vermaelen.

Men precis som Juan Roman Riquelme fick erfara våren 2006 så ska man inte ge sig på att slå feldömda straffar i Champions League-matcher när man möter en halvgalen Arsenal-målvakt. Den här gången var det Antonio Di Natale som fick se sin straff räddad, och vilken räddning sedan! Straffen slog förvisso i en rätt bekväm höjd för Szczesny, men den var stenhårt slagen och att Szczesny inte bara hann dit med handen utan också hade styrkan i arm och handled att styra upp bollen över ribban var inget annat än en mycket bra prestation. Här visade också Szczesny en annan sida som i mina ögon gör honom så bra: så fort bollen var ur spel igen så var han fullt fokuserad på att försvara hörnan. Straffräddningen var redan bortglömd och nästa situation var den enda som räknades.

Detta blev mer eller mindre spiken i kistan för Udinese. Ett allt mer tröttkört och desillusionerat hemmalag blev mer och mer utspritt och bara ett par minuter efter deras straffspark borde vi också ha haft en då Aaron Ramsey blev fälld i straffområdet, men utan åtgärd från domaren. Detta spelade emellertid inte så stor roll då Theo Walcott kort därefter definitivt drog plösen över Udinese med sitt 2-1-mål. Det var ett vackert mål som hämtat från fornstora dar då Theo Walcott på bästa Henry-manér väggspelade med Bacary Sagna uppe vid mittlinjen och sedan helt sonika sprang ifrån hela backlinjen och fri med Handanovic mycket behärskat placerade in bollen vid den första stolpen. Pang bom, och matchen var i praktiken över.

Detta hindrade inte att domarna missade ännu en straffspark som vi skulle ha haft. Theo Walcott blev armbågad rakt i ansiktet med fri sikt för både huvuddomaren och målområdesdomaren men icke sa Nicke - eller Olegario, som den här domaren heter i förnamn. Walcott fick i stället i nästa anfall en helt obegriplig varning (absolut ingen fattade för vad) som gör att han är avstängd i den första gruppspelsmatchen.

Udinese skapade därefter endast ett par halvchanser. Di Natale fick ett ganska bra läge till höger i straffområdet, men stressad av den utrusande Szczesny drog han iväg ett rätt uselt skott som gick långt, långt utanför. Samma Di Natale (jag sade ju allt allting handlade om honom!) drog också iväg en frispark som så när lurade Szczesny men tack vare att han hade en bra utgångsposition så hann han få upp en hand och kunde styra undan bollen.

De sista minuterna spelade Arsenal i stort sett bara runt bollen. Segern var odiskutabel, och ett första steg har tagits mot att få lite ordning på torpet igen. Vi behöver fortfarande förstärkningar, men det här laget har åtminstone visat att de kan prestera under press, och att det finns ett embryo till en helt annan inställning än vi ofta har tvingats se på senare år. Szczesny är redan nämnd, Tomas Rosicky gjorde sin kanske bästa match på flera år, Carl Jenkinson visade bitvis prov på en mycket fin potential och Gervinhos dribblande kan bli nyttigt mot parkerade spelarbussar. Vi har lång väg att gå för att ens försvara en topp fyra-position, men vi har nu som sagt åtminstone börjat röra oss i rätt riktning.

MATCHFAKTA

Udinese-Arsenal 1-2 (1-0)
Målen: 1-0 (39) Di Natale, 1-1 (55) van Persie, 1-2 (69) Walcott
Varningar Arsenal: Thomas Vermaelen, Bacary Sagna, Theo Walcott Udinese: Mehdi Benatia, Mauricio Isla, Diego Fabbrini
Utvisningar Arsenal: - Udinese: -
Domare: Olegario Benquerenca (Portugal)
Publik: 26 000

ARSENAL

Szczesny
Jenkinson, Vermaelen, Djourou, Sagna
Song, Frimpong (45), Ramsey
Walcott (90) Gervinho (86), van Persie (c)
Avbytare
Fabianski, Traore (86), Miquel, Rosicky (45), Oxlade-Chamberlain, Arsjavin (90), Chamakh

UDINESE

Handanovic
Danilo, Neuton, Benatia (87), Ekstrand
Armero, Isla (83), Agyemang, Asamoah, Pinzi (63)
Di Natale (c)
Avbytare
Belardi, Basta, Pasquale (87), Abdi, Doubai, Denis (83), Fabbrini (63)