Medlemmar: 8232 st.
Visa menyn

Foto: Bildbyrån

Fabregas verkar vilse i sin egen hemstad.

Krönika: Spanjoren som gått vilse

tor 28 mar 2013 kl 16:37

Arsenal Sweden-skribenten Mattias Håman bjuder på en gästkrönika om spelaren som en gång fick honom att börja hålla på Arsenal. En spelare som gått vilse i sin egen hemstad.

Vissa speciella händelser i livet glömmer man aldrig. Det kan handla om minnen som innehåller både funderingar och känslor. Dessa minnen lever också alltid kvar. Den här historien är inget undantag, för jag minns den som om det vore igår. Det var dagen då killen med nummer 15 på ryggen fick mig att välja Arsenal.

Jag var 14 år gammal. Satt av någon anledning bänkad framför tv:n en lördag eftermiddag. Det var fotboll i tv-rutan. Arsenal spelade på Highbury. De rödvitas fotboll imponerade på mig. De snabba omställningarna. Passningsspelet. Jag fick helt enkelt en speciell känsla från första stund. Denna känsla skulle senare utvecklas till något jag aldrig kunnat föreställa mig.

Matchen på Highbury skulle visa sig bli en mycket speciell dag för mig. Det var den första dagen för resten av mitt liv som Arsenalanhängare. Men anledningen till att det blev Arsenal för mig, var av en annan speciell orsak. Det handlade inte först och främst om laget i sig, även om jag så småningom började inse att jag för första gången i mitt liv var förälskad. I Arsenal. Det handlade inte om storstjärnan Thierry Henry som öste in mål. Det handlade istället om en kille som höll till i mittens rike. Han såg inte gammal ut. Den extrema hockeyfrillan var lika genialisk som de avvägda och genomtänkta passningarna. Det var någonting med den där killen. Jag var tvungen att ta reda på mer.

Francesc Fabregas Soler var namnet. Han var bara tre år äldre än mig. Jag hade aldrig sett något liknande. Att han bara var 17 år gammal kunde inte vara möjligt. Killen visade upp ett spel som jag inte trodde en 17-åring kunde behärska. Detta i världens tuffaste fotbollsliga. Det var Cesc Fabregas som tog mig till Arsenal. Jag hade för första gången i mitt 14-åriga liv både fått en ny hjälte och ett favoritlag.

Åren gick och Cesc utvecklades i en rasande takt. Han började vid 20 års- ålder se mer och mer komplett ut. Pojken hade förvandlats till en man. Hockeyfrillan fanns inte längre kvar. Det var en Cesc som var på väg att bli en av världens bästa på sin position. Jag hade följt honom från starten kändes det som. Jag hoppades för allt i världen att hans framtid stavades Arsenal. Jag fruktade dock det värsta. Rykten började nämligen florera om att Fabregas ville hem till Spanien.

När tiden spolas fram några år kom slutligen dagen jag visste skulle komma förr eller senare. Efter år av spekulationer blev det till slut verklighet. Min hjälte och barndomsidol var klar för FC Barcelona. Han skulle vända hem till sin moderklubb som han lämnade vid en ålder av 15 år. FC Barcelona hade återvunnit sin förlorade son. De var överlyckliga. Jag själv var ledsen och kunde inte förstå vad som hänt.

Idag tillhör Cesc sin moderklubb FC Barcelona. Det spanska storlaget förfogar över några av världens bästa spelare. De flesta av stjärnskotten huserar på katalanernas mittfält. Xavi, Iniesta och Busquets är några noga utvalda exempel.

Just mittfältets tuffa konkurrens har varit anledningen till att Cesc inte kunnat glänsa på samma sätt som under tiden i Arsenal. Han har inte blivit placerad på bänken i hög utsträckning, men hans närvaro på planen har ändå lyst med sin frånvaro. Hans spel från föregående år går inte att känna igen. Känslan är att spanjoren gått vilse i sin hemstad.

I Arsenal var han ledaren, pådrivaren, spelgeniet, målgöraren. Han var Arsenals absolut viktigaste spelare. I Barcelona har han bara blivit en i mängden. I senaste cupmatchen mot Real Madrid var Fabregas helt osynlig. Helt korrekt blev han dessutom sedermera utbytt tidigt i den andra halvleken. Supportrar för FC Barcelona har som en konsekvens av den senaste tidens svaga spel, framfört sitt missnöje gentemot mittfältaren. Negativa saker har skrivits om honom, som för mig personligen har varit jobbigt att läsa. Om de bara visste vad han uträttade i Arsenal. Vilka prestationer han lyckades utföra. Antagligen är Fabregas själv frustrerad med sitt nuvarande spel. Han är dock inte ensam om att känna så. Barcelonasupportrarna känner likadant. Även många supportrar från hans tid i Arsenal delar frustrationen. Vi vet ju alla egentligen vad han är kapabel till. Vi känner alla till hans kvalitéer.

Jag studerade noggrant hans insats mot Real Madrid senast. På vissa punkter kan jag väl egentligen bara hålla med rösterna från Barcelonalägret. Han var osynlig. Jag känner inte igen honom från tiden i Arsenal, även om man glimtvis kan se hans kompetens.

Frågan är hur Fabregas själv upplever situationen. I Arsenal var han den givna ledaren, medans han i Barcelona bara blivit en i mängden. I skuggan av Xavi, Iniesta och Busquets. Jag vill tillägga att Fabregas självklart fortfarande är en bra och viktig spelare för Barcelona. Han har gjort många bra matcher, men som väntat har han inte samma betydelse längre. Det finns många andra som kan dela på ansvaret i världens bästa lag. Även om han kanske inte längtar tillbaka till Arsenal, så kanske han på sätt och vis saknar känslan av att vara lagets viktigaste spelare.

Det är jobbigt att se Cesc underprestera. De hårda orden gentemot honom har inte varit någon rolig läsning. För mig spelar det ingen roll att han tillhör FC Barcelona, även om jag såklart av hela mitt hjärta hade velat se honom i Arsenal. Francesc Fabregas Soler är fortfarande samma spelare som tog mig till Arsenal under den där matchen på Highbury. Min första barndomsidol. Jag minns den där genialiska hockeyfrillan som om det vore igår. Någon gång i framtiden hoppas jag att han återigen tar på sig den rödvita tröjan. Men först och främst önskar jag att Fabregas reser sig och hittar tillbaka till sitt fornstora jag. För Cesc, vi som följt dig från tiden i Arsenal, vet vilken fantastisk spelare du i normala fall är.