Krönika: Arsenal och skadorna

Jag gillar inte att skylla på skador när laget inte presterar, men jag kan erkänna att jag vid mer än ett tillfälle har tänkt att ”vore det inte för alla skador så...”. Även om det så klart inte finns något egentligt belägg för att det skulle slutat annorlunda om vi haft alla spelare friska.
Nu är vi återigen i en situation där många av våra spelare är skadade. Från A-laget saknar vi Walcott, Cazorla, Rosicky, Sanogo, Podolski, Oxlade-Chamberlain och Diaby. Man behöver inte kunna mycket om fotboll för att inse att det är tunt på mittfältet. Om någon tvivlar på det är det bara att titta på vår startelva i gårdagens match i ligacupen.
Arsenal får mycket kritik för att vi har en alldeles för tunn trupp, men då får man väl ändå säga att det är tur i oturen att det är just mittfältet som har blivit drabbat. Där har vi ändå en viss bredd, till skillnad från anfallspositionen eller backlinjen. Och jag vet inte något annat lag som hade klarat av att ha fem möjliga startspelare borta samtidigt.

Det känns som att vi har flera spelare som drabbats av väldigt svåra och efterhängsna skador. En av de allra svåraste skadorna drabbade Eduardo i februari 2008.
Jag tror alla kommer ihåg Martin Taylors horribla tackling, Eduardos smärta och de chockade med- och motspelarna. Benet gick rakt av och ett tag pratades det om att han skulle bli tvungen att amputera foten. Lyckligtvis slapp han det, och han lyckades till och med ta sig tillbaka till fotbollen.
Eduardo blev dock aldrig den spelare som han hade potential till att bli. Istället släppte vi honom vidare och jag tror inte det finns någon Arsenalsupporter som inte sörjer den spelare han aldrig blev.
Där tog Arsenal och Wenger beslutet att låta Eduardo gå. Exakt varför man fattade det beslutet är svårt att säga, men antagligen såg Wenger att Eduardo aldrig skulle komma tillbaka till 100%.

I dagens moderna fotboll finns inte mycket utrymme för sentimentalitet och generellt har både supportrar och media väldigt lite tålamod med skadade spelare. Det är en sak att räkna på hur länge en spelare ska vara borta – men många glömmer att ha med i beräkningen den tid det har komma tillbaka till nivån innan skadan.
Vi ser det lite med Wilshere den här säsongen. Inte direkt bland Arsenalsupportrar, men han har fått kritik från media efter hur han presterat i landslaget trots att alla borde förstå att man måste ha tålamod (fast det har väl aldrig varit engelsk medias starka sida).

Det är klart – det finns även solskenshistorier. I dagsläget är det svårt att inte tänka på Ramsey som så enkelt hade kunnat gå samma öde som Eduardo till mötes. Nu verkar det, tack och lov, som att han har lyckats återhämta sig på ett närmast fantastiskt sätt.
Men det har tagit tid.
Jag är övertygad om att Wenger är en av anledningarna till att Ramsey lyckats komma tillbaka efter sin skada. Han har hela tiden haft tränarens förtroende och Wenger har mer än en gång ryckt ut till Ramseys försvar när knivarna har vässats bland supportrar och i media.

Jag tror att Wenger har ett tålamod med sina skadade spelare som andra tränare saknar. Min åsikt är att det bottnar i den kontinuitet vi har i klubben. Wenger vet att han har en säker plats hos Arsenal, han vet att det är han som fattar besluten kring laget och han vet att vad han än bestämmer blir det så.
Om vi leker med tanken att Arsenal hade varit en vanlig klubb, med en tränare som hela tiden lever med risken att bli sparkad. Hade han då varit villig att satsa på en spelare som Ramsey, som varit så uppenbart ur form som Ramsey stundvis har varit? Hade det inte varit lättare att ta det säkra före det osäkra och göra sig av med en sådan spelare?
Hade vi fått in en ny tränare, som inte känner honom lika bra som Wenger gör, hade då Ramsey fått det förtroendet som krävts för att han skulle komma tillbaka till den nivån han har i dag?

Jag är den bestämda uppfattningen att för att spelare ska komma tillbaka efter en mycket svår skada är förtroendet från klubben och tränaren A och O. Det är (förutom den medicinska expertisen såklart) det viktigaste för att man ska orka fortsätta kämpa när bakslagen oundvikligen kommer.
Wenger har kunnat ge våra spelare det förtroendet eftersom att han är trygg i sin position och i sin roll i klubben. Det handlar inte bara om Ramsey, vi har sett många spelare få fler än en chans trots att man varit minst sagt skadebenägen.

Rosicky är en annan spelare som får fortsatt förtroende. Holländaren som vi inte längre nämner vid namn är ytterligare en. Där har Arsenal och Wenger slitit och kämpat för att få en mycket skadebenägen spelare att uppfylla den potential som de hela tiden vetat funnits djupt där inne.
Ibland lyckas det. Ibland, som i fallet med Diaby, lyckas det inte.
Diaby, ja. Det känns konstigt att skriva en text om skador och inte nämna Diaby, men faktum är att den här texten är alldeles för lång redan. Och när det kommer till skador och Diaby finns väldigt mycket att säga. Därför får jag helt enkelt spara det till en annan gång.