Krönika: Välkommen tillbaka, Arsenal

Värvningen av Özil slog ned som en bomb, inte bara bland Arsenalfansen utan i hela fotbollsengland. Det faktum att tysken dessutom har levererat från dag ett – och att Arsenal trummat på i ligan och Champions League – har fått många att stämma upp i hyllningskörer.
Och missförstå mig rätt - värvningen av Özil är alldeles fantastisk. Både han och Ramsey förtjänar alla hyllningar, men det som slagit mig under de senaste matcherna är att Arsenal spelar mer som ett lag än de gjort på länge.

Matchen i tisdags är det bästa jag har sett Arsenal spela på evigheter. Det var helt enkelt en fantastisk match. Första halvlek var en uppvisning och andra halvlek var lugn och kontrollerande. Att kunna göra så mot ett lag som Napoli är väldigt imponerande.
Men förutom Özil (vilket mål han gjorde!) och Ramsey (som var överallt på planen) så finns det andra spelare som också förtjänar att lyftas fram. En av dem är Giroud.
Giroud hade en mycket bra match mot Napoli och målet var härligt att se. Jag hoppades på att han skulle få ett mål för att komma igång igen, och efter en perfekt passning från Özil kunde han knappast misslyckas.
Men det som stod ut för mig i matchen mot Napoli var hans arbete över hela planen.
En anfallares huvuduppgift är självklart att göra mål och Giroud är långt ifrån lika passningssäker som våra mittfältare, men han sliter även i defensiven och han är fantastisk på att hålla boll.

Är man hårt pressad eller spelar mot ett lag som gillar snabba omställningar är en anfallare som kan låsa fast bollen på offensiv planhalva i det närmsta ovärderlig.
Att kämpa över hela planen på det sättet som Giroud gjorde i tisdags, och som han även gjorde i derbyt mot sp*rs, är otroligt värdefullt hos en anfallare. Dessutom sänder det en signal till resten av laget när även en anfallare jagar hem för att stötta i defensiven.
Jag är otroligt svag för slitande anfallare som tar ansvar över hela planen.
Giroud har mycket att förbättra i sitt spel, men det finns redan nu mycket som han gör väldigt bra. För att han ska nå till nästa nivå och ta klivet upp att bli en anfallare i världsklass behöver han nu bara prestera mer konsekvent och på en jämnare nivå.

En annan spelare som förtjänar allt gott han får höra just nu är Flamini. Fransmannen kom i kläm under sin ankomst till Arsenal då han för många personifierade det misslyckade transferfönstret. Men han om någon har visat att Wenger gjorde helt rätt som tog tillbaka honom och han har tillfört mycket till laget.
Med Flamini på plan har vi en sådan spelare som vågar spela lite fulare. Som tar tacklingar (ibland onödiga sådana) och får varningar. Det har vi saknat under åren. Det är skönt att se den energin på planen igen.

Men som jag var inne på tidigare i krönikan är det härligaste ändå att se Arsenal spela som ett lag. De spelar för varandra, sliter för varandra, kämpar för varandra. Det har jag verkligen saknat.
Özils ankomst har varit viktig, men Arsenals förvandling började egentligen redan i våras. De har hittat en fantastisk form och laget känns mer ihopspelat än någonsin.
Jag minns inte senaste gången jag var så avslappnad när jag såg Arsenal spela fotboll som jag kände mig i tisdags. Det var lite som att se det gamla Arsenal. Det där laget som man bara visste skulle tugga ned vilket lag de än ställdes mot.

Vi har lång tid kvar på säsongen. Många tuffa matcher återstår. Men det vore förbannat tråkigt om man inte kunde tillåta sig själv att ta till vara på den positiva och härliga känslan som är kring laget just nu.
Vi leder Premier League. Vi leder gruppen i Champions League.
Det, om något, är värt är njuta av.