Krönika: Är du "vi" med Arsenal?

Är du "VI" med Arsenal? Är det ”VI vann!” eller ”DE vann!” eller rentav ”VI vann!” när laget vinner men ”DE förlorade?” när laget förlorar? Är du väldigt mycket "VI" med laget nu, top of the league, eller är du alltid det, oavsett resultat?

En del tycker att det är konstigt att man kan bli VI med en klubb, särskilt med en klubb i ett annat land. Som inbiten supporter tycker jag inte att det är särskilt konstigt, jag är VI med Arsenal. Jag minns däremot inte när jag blev VI med Arsenal. Det var knappast redan 1989, när jag började hålla på laget. Det krävdes ett antal matcher i TV-soffan och förmodligen även någon live-match innan jag började använda detta pronomen. Jag minns inte när, har inte reflekterat över det förrän nu.

Anledningen till att jag nu funderar på detta är för att jag nyligen var på besök i Italien, en arbetsresa över en weekend med en ledig lördag till eget förfogande. Givetvis kartlade jag alla serie A- och serie B-matcher den lördagen. Jag har inget favoritlag i den italienska ligan, jag följer den av rent intresse men bryr mig inte så mycket om resultaten. En dröm har ändå varit att besöka Milanos fantastiska arena San Siro. När jag till slut kom fram till att jag skulle viga denna lördag åt en fotbollsmatch och valen stod mellan Modena-Padova 15:00 (15 minuter bort med tåget) i serie B eller Milan-Sampdoria 20:45 (över 2 timmar bort med tåget) på San Siro, så blev valet lätt. Mina kollegor trodde inte att det var sant att jag skulle bege mig till Milano ensam, men det gjorde jag. Jag är ganska van vid att vänner och kollegor inte är så fotbollstokiga som jag är och då får jag ibland prioritera bort resesällskap för min stora passion.

Arenan var mäktig, om än långt ifrån fullsatt, publiken var passionerad och bortaklacken från Sampdoria höll igång hela matchen. Jag köpte en Milan-halsduk för att smälta in bland hemmapubliken. Nedanför satt en familj från Sveriges södra delar och ovanför satt ett gäng engelsmän, alla höll på Milan och bar deras souvenirer från topp till tå. Milan vann med 1-0 och det var en härlig upplevelse, men någonting saknades i mig; Passion. Jag har inga känslor för Milan. Jag kan låtsas det för en kväll, jag kan heja, jubla när det blir mål, men den genuina känslan för laget, den måste finnas där för att upplevelsen ska vara total. Och den känslan, den kan jag inte lura i mig själv, inte heller med den svart-röda halsduken runt halsen. ”Who are you trying to kid?”, liksom.

Dagen efter, på flygplatsen, återförenades jag med mina kollegor och vår guide under studiebesöken gratulerade till segern. ”NI vann ju hörde jag – min man var nämligen så glad, för han är milanista” NI vann? det kändes så ”fake” när hon sa det. Jag kunde inte svälja det, för det kändes som att jag lurade mig själv som fotbollssupporter, som att jag bedrog klubbarna i mitt hjärta. ”Jag är ingen riktig Milan-supporter, men det var härligt att uppleva arenan och jag kommer förmodligen att hålla extra koll på dem framöver, kanske hålla på dem i den italienska ligan”. Eftersom guiden, precis som mitt resesällskap, var totalt oförstående över min fotbollspassion, fortfarande chockade över att jag lämnade sällskapet för att själv bege mig till Milano, gick jag inte in på det djupare än så. Det kändes bara rätt i mitt hjärta att dementera, att förtydliga att jag inte är VI med AC Milan.

Annat var det att första gången kliva in på Highbury, annat har det varit varje tillfälle jag har varit på match på The Emirates och när jag var med på rundvandringen runt vår fina arena och fick besöka omklädningsrum, VIP-loger och beträda gräsmattan. Det kändes så stort, det kändes i hjärtat och en rysning av välbehag från topp till tå. Den där känslan som är så svår att förklara för den som är totalt ointresserad. Jag har försökt. Jag har också försökt få reda på hur det känns att vara totalt ointresserad, att inte bry sig hur en fotbollsmatch slutar - hur känns det?. Det är lika svårt för dem att förklara det för mig, vi talar liksom inte samma språk.

Mina barn har ställt många svåra frågor till mig genom åren och det är otroligt smickrande att de har så höga tankar om ens förälder som allvetare. Men en fråga som min son ställde till mig för ett år sen hade jag så svårt att ge något bra svar på; ”Varför är det så viktigt för dig att de vinner?” Jaaa...varför är det viktigt? Av allt som är viktigt här i världen, hur kan jag då tycka att en fotbollsmatch är viktig? Min son har sett hur jag har våndats över bittra förluster och han har fått uppleva mina glädjetjut när det blir mål, när laget vinner, han har fått uppleva hur jag får med hela familjen i lyckohopp, trots att ingen av de andra familjemedlemmarna delar min passion... och han ber mig förklara varför det är så viktigt. Det bara är det. Jag kan inte säga någonting annat än det. Det känns viktigt för mig för att jag mår bra av det, för att laget är så nära mitt hjärta, för att VI vinner och förlorar tillsammans. Det är inte viktigt...egentligen...men ändå är det det.