Krönika: Kungen i mittens rike

Efter denna säsongsinledning som har fått många av oss Gooners att rättmätigt hoppas på en säsong som kommer att sluta med i alla fall någon slags titel (Och med en titel menar jag inte den beryktade fjärdeplatsen) så finns det vissa saker som står ut mer än andra.
Förutom värvningen av Mesut Özil som har gjort att hela laget verkar ha tagit ett kollektivt steg framåt i kvalité, och den fortsatta kanonformen hos Aaron Ramsey som på mindre än ett år har gått från att ha varit bespottad av en allt mer växande del av fanskaran till att bli en av klubbens absoluta nyckelspelare. Walesaren har blivit hyllad för sina insatser vilket är helt välförtjänt men i mina ögon är det en annan spelare som minst lika mycket har gjort oss till ett vinnande lag igen.

Mathieu Flamini

Jag har i flera år nu krävt, skrikit och nästan snyftat fram att vi måste ha en bollvinnande mittfältare i truppen, en som inte lägger fingrarna emellan och som ger laget lite hjärta och vilja i spelet!
Istället för det så har vi fått spelare som Alex Song, som även om han utvecklades till en extremt nyttig tvåvägs-spelare med en finess för snygga assists så var han inte helt kompetent på det han skulle göra som balansspelare i defensiven.

Efter Song hade lämnat fick mannen med världens mest perfekta frisyr, Mikel Arteta kliva ned ett snäpp i banan. Och ska man vara rättvis så gjorde Arteta ett bättre jobb än vad Song mäktade med, Artetas spelintelligens gjorde att han klarade av omställningen riktigt bra. Något som också hjälpte honom var att vi förra säsongen ofta spelade med två defensivt lagda mittfältare, där den ena agerade tvåvägs-spelare.

Men under de senaste åren så har vi blivit allt mer känsligare för kontringar, när vi inte har haft någon som screenat planen och inte backlinjen fått någon direkt hjälp från mittfältet så har vi mot somliga lag ofta hamnat i ganska knepiga situationer. Ibland har vi varit ganska lätta att kontra sönder, ett närliggande exempel på det är årets premiär mot Aston Villa, en match där vi sannerligen inte hade någon hjälp från domaren men det går inte att undgå att vi spelade dåligt och gästerna från Birmingham straffade oss på våra misstag väldigt bra.

I den matchen hade Flamini varit en perfekt gestalt att ha i laget, i sådana matcher skiner spelare som Flamini starkast. Fransmannen hade kunnat sätta stopp på de individuella löpningar med boll som Aston Villa fick göra ända från egen planhalva och till offensivt straffområde. Sedan Flamini kom tillbaka har sådana chanser varit minimala, och kommer de igenom en gång så var säkra på att de inte gör det igen.

Ända sedan han äntrade planen som avbytare mot Tottenham så har han från minut ett visat varför han är tillbaka, han har visat att han har någonting att bevisa, och oj som vi har behövt det. Att han direkt börjar dirigera resten av laget, att han direkt börjar göra sådana tacklingar som bara han gör, enkelt och kompromisslöst men inte vårdslöst.

Mathieu Flamini var inte spelaren jag önskade mig, han var nog inte den någon av oss hade på sin lista på nyförvärv men när säsongen är slut och vi står där med en eventuell titel så kommer han vara en av de stora anledningarna till att vi har vunnit den.