Krönika: The Özil Effect

Ja, jag kan se vad ni tänker. Ytterligare en krönika om Özil? Räcker det inte snart? (Nej) Har vi inte tröttnat nu? (Återigen, nej) Hur många krönikor/bloggar kan man skriva om Özil? (Oändligt många, har det visat sig!)
Men ta det lugnt. Det vimlar av bra texter om Özil (jag rekommenderar bland annat nr 54 av Kanonmagasinet för en lite längre text) men den här har lite annorlunda fokus.
Jag tror det var Arteta som sade det först, att värvningen av Özil inte bara påverkat kvalitén på laget på planen och spelarna utanför den, utan även publiken och hela känslan i klubben.

Att se Arsenal spela ut Napoli i Champions League var underbart. Som jag var inne på förra veckan så var det som att se det gamla Arsenal igen. Men det gällde inte enbart för laget nere på plan utan också för alla de som var på läktaren.
Vi har ju haft lite problem på den fronten de senaste åren.
Först ska jag bara vara tydlig med att jag tycker att Arsenals supportrar har fått oförtjänt mycket kritik från alla möjliga håll och det har vuxit fram en sanning om att det är tyst på Emirates som inte riktigt stämmer överens med verkligheten.

Som på alla arenor är det vissa som sjunger mer än andra, men jag har aldrig besökt Emirates och tyckt att det varit så tyst som media (och rivaliserande fans!) ibland får det att låta som.
Dock har vi, de senaste åren, haft problem med en frustration hos fansen. Det är en frustration som bottnar i något mycket mer komplext än bara en dålig insats på planen.
Det är en frustration som handlar om stigande biljettpriser, försäljningar av spelare, misslyckanden under transferfönstren och mycket annat.
Det är en djupt gående frustration som på något vis når sin kulmen när man ser ett lag som inte presterar enligt förväntningarna. Då buar folk.

Jag tycker generellt inte om tanken att bua på sina egna spelare. Jag tror inte någon blir bättre av att bli utbuad. Men samtidigt har vi som supportrar ganska begränsade möjligheter att visa vårt missnöje och att bua blir ändå en signal att någonting är fel.
Sedan att det knappast är spelarnas fel att biljettpriserna stiger och värvningarna uteblir, så det är lite orättvist att ta ut det på dem, är en annan sak. Nåja.
Om vi bortser från om det är rätt eller fel att bua ett lag och helt enkelt bara konstaterar att det har hänt så har det också gjort att man fått känslan av att laget ibland spelar stelare och mer nervöst på hemmaplan än vad de gör borta.

Kanske är det någonting som haft betydelse när vi fått ihop vår fina bortasvit med en massa segrar (dock ska man väl påpeka att ett bra bortafacit aldrig får ske på bekostnad av ett bra resultat hemma, då försvinner ju lite själva poängen).
Det har alltså varit en något tryckt stämning på Emirates vid flera tillfällen de senaste åren. Irritationen har hela tiden legat under ytan och ett simpelt misstag har ofta varit tillräckligt för att den ska höras igen.
Det har knappast blivit bättre av att vi dessutom varit ganska duktiga på just det här med individuella misstag tidigare.

I januari i år skrev bloggaren Arseblog att Arsenal släppt in 12 mål som direkt orsakats av individuella misstag. Det är väldigt mycket. Det är inte konstigt att man ständigt satt och småhoppande framför TV:n, bitandes på naglarna (eller, i mitt fall, snurrandes på håret). Vi var nervösa. Spelarna var nervösa.
Det är därför inte konstigt om nervositeten bland supportrarna läcker ned på planen. Och det är inte heller konstigt att man stämmer upp i någon form av frustrerat ljud när det där misstaget som man hela tiden satt och var rädd för plötsligt kommer.
Man kan säga att det blir som en ond cirkel, och en sådan cirkel är mycket svår att bryta. Matchen mot Aston Villa bevisade det.

Trots en fin avslutning på förra säsongen, och en räddad fjärdeplats, så låg en lång sommar mellan säsongsavslut och säsongspremiär, och den sommaren lämnade en hel del att önska. Frustrationen och hopplösheten slog liksom över när målen uteblev och domsluten gick allt annat än med oss.
Men sedan ryckte vi upp oss.
Vi tog oss vidare från kval till Champions League, vi vann derbyt mot ohyran ”up the road” och, just det, vi värvade Özil.
Förändringen som har skett i laget är påtaglig. Inte bara på planen och bland spelarna. Utan även bland oss, på Emirates eller framför TV:n.
Det blev plötsligt mycket roligare.

Självklart är det egentligen inte bara Özil som ligger bakom förändringen. Det finns många anledningar till varför vi spelar bättre och varför fansen har mer tålamod – men Özil är den allra mest uppenbara.
Det som slog mig i matchen mot Napoli, förutom den fantastiska fotbollen, var alla supportrar. Ljudvolymen på Emirates kunde man inte klaga på, och alla var bakom laget till 110% redan från första sekunden.
Det har jag saknat, nästan lika mycket som att se våra rödvita killar spela sån där underbar fotboll.
Jag hoppas verkligen att det här är någonting som kommer hålla i sig och att vi inte faller tillbaka ned i det där jobbiga även om resultaten inte skulle gå vår väg.
Jag hoppas att vi håller fast i, och minns, den glädjen som är förknippad med att se Arsenal spela fotboll.
Det är ju ändå det bästa som finns.