Krönika: Klubbens medieansvar

Landslagsuppehåll är vanligtvis tråkiga tillställningar men den här gången var det full fart redan från början, mycket tack vare vår alldeles egna Jack Wilshere. Han hamnade i blåsväder redan innan matchen mot WBA i och med att han fotograferades med en cigarett och följde sedan upp det med några mindre genomtänkta uttalanden på en presskonferens gällande att enbart engelsmän skulle representera England.

Det här har redan diskuterats på flera ställen, bland annat i vår eminenta podcast. Där har det också varit tydligt att det här är frågor som berör och det är många som har (olika) åsikter. Jag tänker inte prata så mycket om sakfrågorna (det har jag redan gjort i min blogg) men de öppnar för andra frågor som jag tycker är intressanta.
Till exempel hur mycket ansvar kan man lägga på enskilda spelare som i många fall är väldigt unga? Och hur mycket ansvar har en klubb som Arsenal för vad deras spelare gör och säger?
Både när det gäller fallet med cigaretten och uttalandet på presskonferensen tror jag att man i just det här fallet kan peka på en ungdomlig naivitet och även en klantighet.

Gällande cigaretten är det relativt simpelt. Det är onödigt och det är klantigt. Jack bör kunna lista ut att om han ger sig ut på nattklubb med kompisarna en vardag, mitt under säsongen, och han dessutom röker en cigarett, så kommer han att bli upptäckt och troligen även fotograferad. I dagens samhälle när varenda mobil har en kamera vore det närmast omöjligt att inte fastna på bild.
Den andra situationen, med uttalandet på presskonferensen, är lite snårigare. Dels för att frågan om nationalitet är känslig i sig, och dels för att frågan var ställd för att skapa rubriker.

För det första kan vi slå fast att det inte är Jack Wilshere som gör uttagningarna till det engelska landslaget. Det är inte heller Jack Wilshere som beslutar kring vem som ska få bli engelsk medborgare. Så redan där kan vi ifrågasätta relevansen i att ställa en fråga kring landslagsuttagning och medborgarskap till just honom.
Men han fick frågan. Och han svarade inte på allra bästa sätt.
Det är en svår fråga.

Frågeställningen i sig är relevant, vilka ska egentligen få representera ett landslag? Vissa regelverk måste finnas, annars blir landslagsfotbollen bara en ny version av klubbfotbollen med spelare som byter landslag som de vill.
Sättet som Wilshere uttryckte sig på var dumt, det går inte att bortse ifrån. Det blir lätt så på presskonferenser där man inte har mycket tid, varken att tänka ut svaren eller utveckla sitt resonemang. Dessutom ligger fokus på att skapa rubriker.

Jack sa något som jag tror att han uppfattade som ganska harmlöst. Egentligen rabblade han samma trista stereotyper som har tuggats i alla år (att engelsmän är tuffa och tacklas). Inte minst journalisterna själva brukar vilja understryka det – och hur många gånger har man inte hört det snacket när det gäller utländska spelare i engelska ligan?
Jag förstår att folk som bara läser rubrikerna, som tittar på de utplockade citaten, kan ifrågasätta dem. De låter inte särskilt bra, och de får inte Jack att framstå i särskilt god dager.
Men är det verkligen rimligt att förvänta sig att en 21-årig fotbollsspelare ska kunna uttrycka sig nyanserat och förklara sitt resonemang kring en såhär komplicerad fråga under en presskonferens med landslaget, helt oförberedd?
Jag vet inte om jag tycker det.

Det är lätt att trampa fel, att säga saker som tolkas på ett visst sätt eller att någon missförstår vad man egentligen menar. Det kräver att man ska sätta sig in i frågan och sedan komma fram till vad man har för åsikter. Det kräver att man väger in flera olika synpunkter innan man kan bilda sig en uppfattning om vad man egentligen tycker.
Jag vet inte om jag hade kunnat klara av den frågan mycket bättre än Jack gjorde när jag var 21 år gammal.
Visst, kan man argumentera, men som en offentlig person har man väl ändå ett ansvar?
Jo, det tycker jag också att man har. Men de här killarna är inte offentliga personer på grund av sina politiska åsikter. De är offentliga personer på grund av vad de kan göra på en fotbollsplan

Visst finns det fotbollsspelare som är välutbildade och genuint engagerade i både det ena och det andra. Men de är inte många.
Men självklart har man ett ansvar. Är man i en situation där man har makt över människor (och det har de här killarna, med miljontals följare där många är unga) kommer ansvaret på köpet.
Arsenal arbetar mycket med samhällsbaserade aktiviteter runt om i Islington. Man har projektet Arsenal and the Community som arbetar på flera olika plan. Förutom sport så fokuserar man på utbildning, mångfald, social integration, välgörenhet och mycket annat.
Många av de här projekten fokuserar på ungdomar och spelarna är också involverade och gör flera besök på skolor, i kyrkor eller hos välgörenhetsorganisationer. Det är en del av Arsenal som jag är oerhört stolt över.

Jag tror att Arsenals spelare förstår vikten av de här projekten. Men jag tror att det ibland är svårt att se hur det här arbetet hör ihop med vad de säger på Twitter eller hur de beter sig på en nattklubb.
Hur viktigt Arsenals arbete i samhället än är, får man inte glömma att de allra viktigaste ambassadörerna för klubben ändå är spelarna. Det är därför viktigt att man hela tiden, i alla steg av utbildningen av unga spelare, arbetar inte bara med deras fotbollskunskaper utan även med deras ansvar.
I och med sociala medier så har spelare på ett nytt sätt möjlighet att kommunicera direkt med sina fans. De behöver inte gå via tidningar, klubben eller talespersoner. Det går lika bra att slänga ut det man vill säga direkt på till exempel Twitter.

Men det ställer också högre krav på varje individuell fotbollsspelare att vara sin egen PR-person.
Det är en intressant förändring som sker i medielandskapet och det ska bli spännande att se hur klubbarna och spelarna hanterar det i framtiden.