Krönika: Från helvete till himmel

Från helvete till himmel. Så kan man snabbt och enkelt sammanfatta Arsenals säsong hittills från debaclet mot Aston Villa till senaste matchen mot Norwich. Det har verkligen vänt från den mest negativa stämning någonsin runt klubben till en av de mest positiva. Klubben har inte andats sådan optimism sedan The Invincibles året 2003/2004. Jag tänkte nedan sammanfatta de viktigaste och mest avgörande stunderna hittills av säsongen. Man kan kalla det för en känslo-berg-och-dalbana.

17 augusti 17.55. Förlust med 1-3 hemma mot Aston Villa i ligapremiären. Besvikelsen och frustrationen var värre än på mycket länge. Inga nyförvärv att snacka om, spelet såg riktigt dåligt ut stundtals, domaren var emot oss och ingenting fungerande. ”Spend some fucking money” ekade över Emirates och glåporden mot klubben och Wenger var värre än någonsin. Det fanns inget ljus i tunneln utan det här var säsongen då allt skulle skita sig. Arsenal skulle ta steget från toppklubb till mittenklubb lät det hos många supportrar.

1 september 19.30. Vi hade precis slagit Tottenham med 1-0 hemma och tagit en stor seger och många var nöjda för stunden. Men ändå var det en känsla om missnöje. För trots vinsten fokuserade alla bara på att det återstod bara deadline day av transferfönstret och att Wenger fortfarande inte hade spenderat en enda krona på nya spelare. Man hade plockat in återvändaren Flamini, men han var gratis och det nöjde sig inte vi supportrar med hur bra han än var. Det intressanta var dock det som det började tisslas och tasslas om efter matchen. Rykten började gå att en tysk landslagsspelare var på ingång och att det skulle vara Mesut Özil i Real Madrid. Haha, sa många och skrattade bort det. Jag också för den delen, men vad fel vi skulle få.

2 september 23.31. MESUT FUCKING ÖZIL IS DONE! Arsenal.com gick ut med det officiellt. Mesut Özil var klar för Arsenal Football Club. Ingen fattade någonting. Hela dagen hade det ryktats och ryktats. Twitter slog rekord med nya inlägg om ett visst ämne och folk började gå helt bananas. Jag med förstås precis som alla andra. Jag satt hemma hela dagen sjuk framför datorn och snöt mig mellan uppdateringen av Twitter och andra nyhetssidor. Det sades hela tiden att Özil var klar och att han skulle presenteras den och den tiden. Det hände ingenting, tiden började gå och många började tappa tålamodet och blev nervösa. Men runt 23.30-tiden slog Arsenal till med öppna spjäll. Världsspelaren Mesut Özil var klar för 425 miljoner kronor. Vi krossade vårt egna transferrekord med över dubbla summan. Det sa pang bom och alla började tro på ligatiteln direkt.

14 september 16.12. Det tog tolv minuter sedan hade han presenterat sig Mesut Özil. Han tog ner en underbar passning från Gibbs, limmade bollen vid foten, slog en perfekt passning till Giroud som drog till direkt. 1-0 till Arsenal. Gunnerssupportrarna var i extas. Inte så konstigt, vi hade nu en av världens bästa spelare och äntligen skrevs det positivt om oss igen. Vi vann matchen med 3-1 och alla kände att det här kan bli ”vår” säsong.

1 oktober 21.00. Vad händer på Emirates Stadium egentligen? Napoli stod på andra sidan eller var det möjligtvis elva träningskoner? Arsenal spelade fullständigt ut italienarna den första kvarten och Özil gjorde äntligen sitt första mål i den rödvita tröjan. Vi spelade sedan egentligen bara av matchen och vann med 2-0 och tog ett stabilt grepp om den tuffa CL-gruppen. Fotbollseuropa hyllade oss för upprullningen av Napoli och allt kändes bara fantastiskt.

Söndag 6 oktober 18.52. Efter tio raka vinster i alla turneringar (blev oavgjort mot WBA i Ligacupen, vi vann sedan på straffar) så tog segersviten slut. Men skillnaden från tidigare år är att  vi förlorade inte. Arsenal såg rätt trötta och loja ut men fick ändå med sig en pinne. Det gäller att tappa poäng i rätt lägen och borta mot ett formtoppat WBA var det ändå helt okej. Inget lag kan gå igenom ligan med 38 raka vinster, så funkar det inte hur mycket man än önskar det.

Lördag 19 oktober 16.18. Arsenal gör kanske det snyggaste målet genom alla tider. Ingen kan ha missat upprullningen av Norwich när Jack Wilshere gjorde 1-0. Det var skarvningar, klackar, löpningar och underbart avslut i en och samma situation och helt ärligt är det nog det snyggaste målet jag någonsin sett. Det är så briljant att det knappt finns ord för det målet. Sen var inte de andra heller så pjåkiga och ”Gunners” vann till slut med 4-1 tämligen enkelt.

Måndag 21 oktober 12.00. Det är här vi står nu. Arsenal leder ligan med 19 poäng, tvåa är Liverpool med 17. Man United ligger åtta med elva poäng. De är åtta poäng före oss efter ett nytt poängtapp på hemmaplan. Bara det får mig att njuta. Det har varit ungefär likadant i snart tio år nu, fast tvärtom. United och något lag till har sprungit ifrån oss direkt på hösten då vi startat dåligt. Vi har sedan fått rädda upp en fjärde plats på vårkanten. Ligatiteln, ja den har vi inte ens sett skymten av. Nu kan förstås väldigt mycket hända, det är 30 matcher kvar i Premier League och man ska inte tro att vi kommer jogga hem ligan. Det kommer att bli tuffare än någonsin.

Men jag har en uppmaning till er alla Arsenalsupportrar där ute. Stanna upp en stund och bara njut. Det känns som man är för dålig på det i dagens samhälle. Man börjar tänka på nästa match direkt och det är klart att man gör det, speciellt spelarna måste göra det för annars vinner man inget. Men vi supportrar kan väl bara stanna upp en lite stund, reflektera över vad laget hittills har gjort och bara njuta. För ingen vet hur länge den här framgångsvågen varar så det gäller att ta vara på ögonblicket när vi faktiskt mår som bäst.