Krönika: Jag kallar den Wengermodellen

Det sägs att sammansvetsade grupper av individer är de grupper som fungerar bäst i det långa loppet. Att vara en del av en sådan gemenskap är något människor i regel vill vara med om. Det är inte direkt någon hemlighet.

Jag har tidigare diskuterat vikten av ett sådant Arsenal, där gruppen av spelare kommer överens både på - och utanför planen. Den nya, fräscha och unga brittiska framtiden har legat till grund för det här resonemanget. Det är den stommen som ska leda klubben in i framtiden med sin entusiasm och kärlek för Arsenal. Att hitta ett balanserat lag är därför viktigt, men vad som är lika betydelsefullt är att hitta olika sorters människor och spelartyper för att få ut det bästa ur gruppen. I grunden handlar det om att hitta en blandning av det bästa – och det är precis så Arsenal håller på att bygga det lag som ska vara konkurrenskraftigt flera år framöver. Det är engelsmän, tyskar, spanjorer och en handfull andra nationaliteter som ska göra det tillsammans mot ett gemensamt mål.

Det är Arsene Wenger som är nyckeln. Han är managern som förutom sin tränarroll även axlat en psykologroll i vidare bemärkelse genom hela sin Arsenal- resa. I den har det handlat om helhetssynen på spelarna och förståelsen för hur de bäst presterar över en längre period. Nyckelorden i modellen är trygghet, trivsel och glädje. Wenger lyckades förträffligt under säsongen 2003/2004 när hans lag sprang igenom ligan obesegrat . Det går att se samma mönster hur Arsenals trupp var uppbyggd då och nu. Vad som återstår är att se om Wengermodellen på nytt kan bli lika framgångsrik.
"De oslagbara var en fantastisk grupp. Hela gruppen kämpade för varandra och kom bra överens både på och utanför planen. Det här årets upplaga av Arsenal är den enda upplaga som visat upp något liknande. Jag har inte sett det sedan de oslagbara vann ligan".

Citatet är hämtat från London Colney, Arsenals träningsanläggning. Platsen där Arsenals spelare formas, och nästan dagligen umgås, under säsongens gång. Det var mitt på ljusa dagen i början på juni året 2013. Sean O´Connor, en trogen Arsenal – anställd och supporter, hade precis berättat om de oslagbaras storhetstid. Det lyste i hans ögon när han fick möjligheten att gå på djupet och analysera orsakerna till deras framfart. Att gå obesegrad genom den engelska ligan är ingen enkel uppgift. Bevisligen är det bara Arsenal och Nottingham Forrest som lyckats med denna bedrift genom alla tider. Arsenal lyckades för övrigt förlänga sviten från 38 matcher utan förlust till 49 i antal säsongen efter. Det var resultatet av ett samspelt lag, men enligt O`Connor berodde framgången även på truppens balans och attityd.
Balansen i truppen var perfekt. Sen hade vi inställningen att Vi är Arsenal och matchen är inte slut förrän domaren blåser av.

Men hur lyckades egentligen Wenger forma en trupp konkurrenskraftig nog för att gå obesegrad genom hela ligan? För det kunde väl inte enbart bero på balans och attityd?
Förklaringen fanns i Wengermodellen. Med den hittade han en balans i sitt lag och fick därigenom ut maximalt av sina spelares potential. Det spelade ingen roll om de hade sitt ursprung i Brasilien, Kamerun eller England – spelarna upplevde en trygghet och gemenskap i Arsenal genom hela resan. De byggde tillsammans upp en mentalitet som innebar att förlora aldrig fanns på kartan.

Vad han hade fått fram upp under den här tidens Arsenal var ett lag som hade influenser från flertalet olika länder. Stommen i truppen bestod av en majoritet av fransmän och engelsmän, men hade kryddats med en brasse - duo, en spansk likadan och slutligen flertalet spelare från helt andra länder. För Wenger var det mångsidigheten som spelade en betydelsefull roll i det stora sammanhanget. När mittfältsankaret Gilberto Silva hämtades in från Athletic Mineiro i Brasilien fick han samtidigt sällskap av landsmannen Edu. Inom en närliggande period blev dessutom spanjorerna Cesc Fabregas och Josè Antonio Reyes båda Arsenal - spelare. Det var så här Arsenals manager började forma sitt lag. Och det var bara en försmak på vad som faktiskt skulle komma hädanefter.

Wenger var hela tiden mån om att spelarna skulle känna sig bekväma i klubben. Så vad gjorde han? Han såg helt enkelt till att de viktigaste spelarna inte behövde vara ensamma landsmän i Arsenal. Att de kände sig hemma utanför planen var enligt Wenger ett måste för att de skulle kunna prestera på den. Han levde också som han lärde. De efterföljande exemplen visar att det fanns en speciell tanke med handlingarna.

Lauren hade både vänner och familj hemma i Kamerun, Dennis Bergkamp sina respektive i Holland och Kolo Toure sina i Elfenbenskusten.Vilka åtgärder vidtog Wenger?
Ynglingen Alex Song rekryterades från Kamerun, Robin Van Persie lämnade sitt Feyenoord i Holland och Emmanuel Eboue packade väskorna och tog farväl av vänner och familj i Elfenbenskusten. Alla med destination Arsenal.

Ett av exemplen ovan är en speciell historia. Dennis Bergkamp hade vid detta skede hunnit komma upp i åren. När Robin Van Persie så småningom anslöt till klubben fanns tryggheten redan där i form av landsmannen och den legendariska 10:an. Bergkamp blev inte helt oväntat en stöttepelare för den unge holländaren. Med facit i hand uppskattade en spelare som Robin Van Persie sin managers filosofi. På så vis fick den då unge holländaren chansen att utvecklas under en av sina idoler – och anpassa sig till livet i London allt eftersom.
- Det var en dröm för mig att spela med Dennis Bergkamp, Thierry Henry, Pires och Vieira. Jag älskade varje träning och match. Även om bossen gav mig två minuter på planen för att ersätta Bergkamp älskade jag det lika mycket. Jag uppskattade Dennis närvaro. Vi talade samma språk och det gav mig en lugn tillvaro i klubben.

De oslagbara förfogade över några unika spetskvalitéer i klubben, bestod av en tämligen homogen grupp av spelare men hade även olika personligheter som gjorde gruppen komplett. Blandningen av allt från skiftande personligheter till unika kvalitéer gjorde att Arsenal hotade på alla fronter vecka ut och vecka in. Henry kunde skjuta 30 mål på en säsong, Vieira briljera på ett två-vägs-mittfält och Martin Keown vara galen och skrämma skiten ur vilken motståndare som helst när så behövdes. Alla verktyg fanns tillgängliga och kunde plockas fram vid behov.

När tiden spolas fram till dagens tid går det att se likheter med dåtidens Arsenal – både när det handlar om att bygga ett lag och få ut maximalt av spelarna. Men dessförinnan finns det anledningar att gräva vidare i arkivet och ta en snabb tillbakablick åren innan nutid.

Det är i augusti 2011 historien fortsätter. Både Wenger och VD Ivan Gazidis har varit tydliga med att de gärna undviker ett liknande scenario i framtidens transferfönster. Vid det här skedet hade Wenger - med bara veckorna kvar av sommarens fönster - mot sin vilja tvingats släppa iväg två av sina mest tongivande spelare i form av Samir Nasri och Cesc Fabregas till Man City respektive Barcelona. De mäktigaste av alla havets stormar hade tagit sig till Emirates Stadium. Kaoset var ett faktum, speciellt med tanke på Wengers uttalande om sin stjärnduo bara veckan tidigare.
Låt oss säga att vi förlorar både Cesc och Nasri den här sommaren. Då kan man verkligen säga att vi i Arsenal inte är ambitiösa med vår fotboll.

Det behövs ingen vidare utläggning om vad som därefter inträffade. För att reparera sitt misstag värvade Wenger fem spelare på Deadline Day i augusti. Mikel Arteta och Per Mertesacker de värvningar som ansågs mest spektakulära. Det här var starten på någonting nytt och för Wenger en chans att damma av den tidigare använda modellen. Ett nytt lag rustades upp. Han hämtade influenser från tiden med de oslagbara.

Wenger var övertygad om att han kunde få ut mer av spelare som Per Mertesacker, Mikel Arteta och Laurent Koscielny . Det handlade bara om att hitta rätt vägar. Även om det förmodligen låter märkligt utvecklades historien likt säsongen 2003/2004. Strategin var att ingjuta harmoni laget och få alla inblandade att gå mot samma mål. Wengers teori om hur man bygger ett lag stod alltjämnt fast – och resulterade i några värvningar som syftade till att addera kvalitet och förbättra lagsammanhållningen.

Bara säsongen efteråt hade Mertesacker fått sällskap av landsmannen Lukas Podolski i klubben och detsamma gällde Mikel Arteta i och med Santi Cazorlas ankomst. Det mest talande exemplet är trots allt värvningen av Oliver Giroud. Sedan tidigare är det känt att han och Laurent Koscielny är goda vänner sedan tiden i Tours, Frankrike. Numera var de inte bara bästa vänner utan även lagkamrater.

I januari 2013 värvades spanjoren Nacho Monreal från Malaga. Han skulle bli ett nyttigt komplement till den ovan nämnda spanska duon och så småningom utgöra en betydande del för den spanska gemenskapen i klubben. I oktober anordnade Arsenal en officiell frågestund på Twitter, där supportrar hade möjligheten att ställa frågor – den här gången med Santi Cazorla i centrum. En supporter undrade vilka spanjorens närmaste vänner i laget var. 29- åringen behövde ingen längre betänketid.
- När man har landsmän i laget blir det att man ofta är nära dem. Jag har ett väldigt bra vänskapsförhållande med Mikel Arteta och Nacho Monreal.

När Arsenal presenterade truppen för säsongen 2013/2014 hade två tyska talanger inkluderats i form av Gedion Zelalem och Serge Gnabry. De fick dessutom sällskap en kort tid därefter av landsmannen Mesut Özil när denne lämnade Real Madrid. Den 25-årige superstjärnan stod inför ett tufft val när han lite oväntat valde att ta farväl av Real Madrid med Arsenal som destination. Enligt Mesut själv spelade de tyska lagkamraterna Lukas Podolski och Mertesacker en stor roll i hans beslut.
- Jag pratade med både Lukas och Per om klubben. De hade bara positiva saker att säga. Lukas menade att vi tyskar skulle få det roligt tillsammans i Arsenal. Det kändes bra att flera tyskar redan tillhörde laget.

Klubben hade inför årets säsong presenterat en trupp bestående av ett halvdussin spelare från de brittiska öarna, lika många fransmän i antal, fem tyskar, tre spanjorer, två polacker och en handfull resterande spelare från andra länder. Det fanns uppenbara paralleller från tidigare år. Utfallet har också blivit vad klubben i det långa loppet varit förhoppningsfull om. Enligt många spelare och ledare är stämningen bättre än på väldigt länge. Det lyser om Arsenal och alla dess spelare som det inte gjort på flera år. Spelare och ledare ser verkligen ut att trivas tillsammans. De har bildat en sammansvetsad enhet och står upp för varandra i både med- och motvind. Varje producerat mål av The Gunners firas av hela laget. Det är stunder av glädje ingen vill gå miste om.

Wenger har alltid haft för avsikt att upprätta tydliga roller för sina spelare. Genom att han hämtade in Oliver Giroud från Montpellier skulle det bli en direkt konsekvens av att Laurent Koscielny uppskattade sin tillvaro än mer i klubben och detsamma gäller Per Mertesacker och Mikel Arteta. De har hittat sina roller ännu tydligare och upplever förmodligen tryggheten som stabilare. När spelare trivs tillsammans är det bevisligen betydligt enklare att svetsa samman en grupp av människor. De olika nationaliteterna bidrar med specifika kvalitéer, vilket gynnar Arsenal i det långa loppet. Tyskarna Per Mertesacker och Lukas Podolski bidrar med attityd och inställning, Mikel Arteta och Cazorla med en kreativ- och spansk ådra av spelet och firma Koscielny/Giroud tar Arsenals fysiska register till en ny nivå.

Det är nya tider på Emirates Stadium. Arsenal håller på att bygga ett lag som ska vara konkurrenskraftigt i flera år framöver – ett lag med flera spelare och vänner av samma nationalitet som skapat den trygghet och sammanhållning klubben sökt efter de senaste åren. Även om det uppenbarligen kommer bli svårt att upprepa bedriften de oslagbara mäktade med, har i alla fall Arsenals manager försökt bygga vidare på det arbetssätt han tidigare använt sig av. Arsène Wenger har gjort sina drag för att styra skutan åt rätt håll igen efter några mellanår i klubben.

Det fanns en tid när Thierry Henry kunde avgöra matcher till Arsenals fördel mot vilket motstånd som helst, Vieira briljera på ett tvåmanna mittfält tillsammans med Gilberto Silva och Martin Keown ingjuta respekt bara genom att helt enkelt vara sig själv. Detta är en kvartett som uppenbarligen inte längre är en del av Arsenal, men de är fortfarande en viktig del av klubbens historia. De har satt sin prägel klubben vill kunna använda som ett exempel på ett fungerande kollektiv.

Nu är året 2013 och klubben från Norra London har rustat upp ett nytt lag som ska leda Arsenal mot nya mål. Det är individer med ursprung från olika platser i världen som alla bidrar genom speciella kvalitéer . Det är en blandning av tysk attityd- och numera även kreativitet i och med Özils ankomst, spansk finess, fransk fysik och en brittisk kärlek för Arsenal Football Club.

Och tillsammans är de en gemensam del av den modell som skördade frukt på de oslagbaras tid - framtagen och tillämpad av Arsene Wenger.