Krönika: Det förflutna får inte bli Arsenals framtid

För några veckor sedan var det många Arsenalfans som njöt när Wilshere gjorde sitt drömmål mot Norwich och hånskrattade när Dejan Lovren nickade in den där sena kvitteringen på Old Trafford för Southamptons räkning en timme senare, och det med rätta! Samtidigt har vi även sett Man City, Chelsea och Tottenham åka på några rejäla minor. Allt detta har skett samtidigt som vi själva marscherat förbi våra motståndare utan några som helst bakslag resultatmässigt efter premiärförlusten, och jag säger det återigen: Vi har all rätt att vara glada och i stundernas hetta till och med lite euforiska över hur stora kliv Ramsey och Giroud tagit och hur fint Özil smeker fram sina passningar. Men när vi väl nyktrat till efter Wilsheres drömmål mot Norwich, Girouds segermål mot Tottenham eller för den delen Dejan Lovrens kvittering borta mot Manchester United så blir det åter dags att inse det som hela tiden varit ett faktum: Arsenal är ingen titelkandidat i år heller och det är dags att börja lära av vårt förflutna.

För även om det kan kännas som en livstid sedan så är det inte mindre än knappt 3 år sedan som Cesc Fabregas, Samir Nasri och Andrey Arshavin ingick i våra matchtrupper. Var och en av dessa individer är fantastiska fotbollsspelare men de fick aldrig vinna några titlar tillsammans, trots att de försökte under flera säsonger. Varför jag nämner de här tre spelarna är för att de tillhör just den kategori av spelartyper som satt käppar i hjulet för oss. Enda sedan Wenger startade sitt ideologiska projekt med Arsenal efter den senaste titeln 2005 så har han hyst en stor och kanske inte alltid helt sund förkärlek för små tekniska nummer 10-spelare. Mitt i denna orgie av tekniskt skickliga fotbollsspelare stod under en lång tid Cesc Fabregas. Fabregas var navet i hela filosofin, den som hela spelet skulle kretsa kring, roten till den vackra blomman som Wenger planterade när spelare som Pires, Viera, Bergkamp och Ljungberg till sist lämnade klubben. Och till en början gick allt som planerat.

Arsenal hade förvisso en tuff säsong 2006/2007 men när den sista trotjänaren, klubbens bästa spelare genom tiderna, Thierry Henry lämnade klubben 2007 var det precis som att den gamla blomman som gett klubben sådana fantastiska framgångar strax efter sekelskiftet slutligen utplånades, och den nya Cesc Fabregas-plantan såg sin möjlighet att blomma. Med spelare som Fabregas, Hleb och Rosicky spelade Arsenal hösten 2007 en fantastiskt underhållande fotboll i kombination med resultat som gav klubben en ligaledning som höll i sig under en lång tid. Det nya Arsenal var sannerligen vackert att skåda med sin kortpassningsfotboll. I februari 2008 började laget dock dala ordentligt och det finns fortfarande de som menar att om Eduardo inte hade åkt på sin otäcka skada (ni kan historien) så hade Arsenal varit med och slagits om ligatiteln fram tills den avgjordes i Maj. Detta är naturligtvis inte sant. Arsenal stagnerade spelmässigt, man hittade inga vägar genom motståndarnas låga försvar. Det var precis som att de lärt sig vilken taktik som var effektivast för att stoppa Arsenals små ”nummer-tior”. Det saknades samtidigt ledarskap. Ingen tog tag i taktpinnen när spelet låste sig och det fanns ingen som hittade samma motivation som spelarna i Man Utd och Chelsea visade upp. Den våren myntades ett av de allra mest kända och ironiska uttrycken som finns inom Arsenal-kretsar: ”Nästa säsong”. Det sades att det alltid varit omständigheterna som stoppat oss, framförallt skador, som den på Eduardo. Det sades att vi hela tiden är där uppe och utmanar men vi når aldrig enda fram, men nästa säsong har våra unga, vackra ”nummer-tior” mognat ytterligare.  ”Nästa säsong” hördes frekvent inom klubben enda fram till verkligheten kom ikapp och Cesc Fabregas lämnade klubben 2011. Då vaknade fansen och började ifrågasätta Wenger och klubbens ambitioner på riktigt.

Det är här, under säsongen 2011/2012, som det börjar bli intressant. De två mest centrala ”nummer-tiorna” i klubben, Cesc Fabregas och Samir Nasri, hade sålts utan att ersättas av någon liknande spelartyp. Wenger tvingades därmed spela på ett annat sätt och efter en svajig höst hittade Arsenal under våren en helt sanslös form där man vann stormatcher mot Tottenham, Liverpool och Man City och klättrade upp till en tredjeplats i tabellen. Spelet flöt på ett annat, rakare, mer direkt sätt än tidigare. Det fanns ingen motsvarighet till Fabregas i laget och kantspelarna var alltid benägna att utmana motståndarna både med och utan boll. Arsenals tidigare så kallade ”tippy-tappy”-spel var inte längre lika utbrett och för att belysa vad jag menar har jag plockat fram Arsenals mest förekommande startelva under våren 2012:

Szczesny

Sagna-Koscielny-Vermaelen-Gibbs

Song-Arteta

Rosicky

Walcott-van Persie-Gervinho/Benayoun

Rosicky är förvisso en ganska typisk Wenger-spelare ur bemärkelsen att han är skicklig med bollen, bra på små ytor och är en god passningsspelare, men om man faktiskt studerar honom ser man att han nästan alltid försöker gå rakt mot mål och utmana motståndarnas backlinje när han får bollen. Fabregas, Nasri och Arshavin (som vid det här laget hade fastnat i lagets frysbox) är spelare som hellre spelar bollen inom laget och ”sågar” sig igenom motståndarnas backlinje med kortpassningar. Samtidigt är Walcott, Gervinho och Benayoun andra typer av spelare som i jämförelse med ovannämnda är sämre med bollen men bättre utan den, vilket gav laget en bättre balans. För vad är egentligen meningen med att ha spelare som kan slå fantastiska passningar om det inte finns någon att slå de där passningarna till? Vi ska naturligtvis också nämna att van Persie lyfte hela laget med sin hysteriska målform.

Efter säsongen 2011/2012 kan vi konstatera att Wenger påbörjade en återgång till sin ”tippy-tappy”-modell. 2012 värvades Santi Cazorla och året efter anslöt Mesut Özil. Idag upplever fansen att en ny era gryr för klubben redan den här säsongen men jag menar att det är gårdagens ”era” som kommit tillbaka i ny skepnad och det är mycket sannolikt att orden ”nästa säsong” åter kommer förekomma lagom till våren. När jag såg matchen mot Chelsea i Ligacupen tyckte jag matchbilden var slående lik motsvarande match för 3-4 år sedan. Motståndarna sjunker lågt, läser av oss, kontrar och utnyttjar våra misstag. Same old story.

Jag poängterar gärna att jag under en lång tid varit en förespråkare för Wenger och hans filosofi. Det är en fröjd att se spelare som Özil och Cazorla i Arsenaltröjor. Vad jag ställer mig kritisk till är att det blir för många spelare som söker sig till bollen när t.ex. Rosicky, Özil, Cazorla och Wilshere spelar samtidigt. Barcelona, som vi ofta jämförs med, spelade under sina glansdagar med Pedro och Villa på kanterna, två spelare som är mycket skickliga utan boll. Idag ingår allt som oftast både Neymar och Messi, två spelare som också är rörliga, i deras startelvor. När Iniesta spelar på kanten och Fabregas intar en central roll strax ovanför Xavi och Busquets så flyter inte deras spel på samma sätt. Det blir mer omständligt.

Kontentan blir helt enkelt att vi måste bli bättre utan boll om vi vill utmana Man Utd, Chelsea och Man City på allvar. För att bli det krävs andra typer av spelare än Wilshere, Cazorla, Rosicky och Özil. Som nämnt blir det ineffektivt att ha magnifika passningsspelare på planen om det inte finns någon att slå de där riktigt svåra passningarna till. Ett samhälle behöver olika typer av människor för att må bra. Ett fotbollslag fungerar precis likadant.

Njut av vår serieledning, njut när Wilshere gör sitt drömmål mot Norwich och njut av Dejan Lovrens sena kvittering mot Manchester United, men om vi börjar sväva på moln och tror att vi kan vinna ligan så svävar vi också bort från vårt eget förnuft.