Krönika: Passiviteten blev ett genidrag

Med sex poäng upp till Tottenham och en månad bakom sig där Arsenal hade förlorat mot Man City och Chelsea och missat chansen att vinna hemma mot Liverpool, så var det många fans, inklusive jag själv, som i ren protest sträckte ut våra armar och på nytt frågade oss varför Arsene Wenger var så obenägen att köpa spelare. Monreal anslöt förvisso, men det var en truppspelare och en vänsterback, ingen spelare som kunde göra skillnad på riktigt.
- The squad is top, top players and I think we have to learn to trust these players and keep faith in them.
Arsene Wenger gjorde vad han alltid gjort efter en till synes passiv transfermarknad: Han skyddade sina spelare.
Och i efterhand kan jag bara konstatera att Wenger vunnit mot fansens verklighet. Igen.
Arsenal värvade inte Ba. Arsenal värvade inte Villa. Arsenal värvade inte Diame.

I debatten mellan fansen, som hårdnade allt mer i takt med att resultaten svek, så slängde folk fram namn på spelare som råkade vara transfermärkta i media och spelade på en position som Arsenal behövde fylla. Namn, namn, namn.
Om Ba hade värvats, så hade Giroud fått mindre speltid och idag vet vi att Giroud är en spelare med betydligt större potential än senegalesen. Om Villa hade värvats hade vi fått en slaggprodukt från Barcelona som säkert hade gjort några mål, men inte så mycket mer.
Genom att visa sin trupp ett sådant osvikligt förtroende lade Wenger delvis grunden för nutidens succélag. Han använde omvärldens tvivel till att svetsa samman sin grupp av spelare. I dagens upplaga av Arsenal finns det en gnista som uppstått i friktionen mellan spelarnas sammanhållning och relationer till varandra. Wenger byggde sina tidigare projekt under slutet av 00-talet på unga, bollskickliga spelare med stor potential men den där lagandan som går att ta på, den som Chelsea hade 05/06, som Man Utd hade 07/08 eller som Arsenal hade 03/04, uppstod aldrig riktigt. Man kan enbart spekulera kring vad det berodde på, men vad som kan sägas vara fakta är att hockeybunken som bildades när Koscielny kvitterade mot Manchester City för ett drygt år sedan beskrev Arsenals laganda med en enda bild. Den fanns där redan då och har legat på jäsning fram till nu. För nu är Arsenal en maskin.
Spelarna befinner sig i ett kollektivt tillstånd som laget inte varit i sedan Invincibles-tiden och när säsongen mynnar ut i ett upplopp där Arsenal ska försöka köra ifrån sina konkurrenter så kan det vara just det tillståndet som avgör.

Wenger har dessutom värvat massvis av spelare den här sommaren. Han har värvat den defensiva, grovjobbande delen av Rosicky, den fysiska delen av Arteta, den mer självsäkra Koscielny och en uppdatering av Aaron Ramsey. Vår bleka lillebror agerade tvärtom och köpte in massvis med namn men importerade ändå mindre kvalitet än vad Arsenal gjorde. I derbyt i norra London i augusti fanns det ingen av Spurs spelare som visade samma glöd som Koscielny, Giroud, Wilshere och Rosicky gjorde. Ett lags själ är viktigare än vilka namn det består av.

Folk som läser i tidningar, går in på Silly Season-bloggar, spelar Football Manager och sedan drar igång en diskussion glömmer som regel alltid bort vad som är Wengers främsta uppgift: Att skola sina spelare. Det är inte de där namnen som slängts in i mediernas torktumlande av rykten som är intressanta. Det är vad som redan finns som måste vara prioriteten.
Därför är det alltid när Wenger till det yttre verkar som mest passiv som han jobbar som hårdast. Han jobbar med tron på sina spelare, med att utveckla och finslipa dem. Dagens Arsenal är mer fysiskt, har en bättre sammanhållning och flyter i offensiven på ett helt annat sätt än tidigare. Det är samma namn som låg 6 poäng efter Tottenham i januari, men ändå ett helt annat lag. Kryddat med en viss Mesut Özil förstås.