Krönika: Till botten med skadorna

Lukas Podolski, Aaron Ramsey, Abou Diaby, Oliver Giroud, Kieran Gibbs, Theo Walcott och nu senast trion Kim Källström, Mesut Özil och Jack Wilshere. Listan på Arsenalspelare som varit skadade under den här säsongen kan göras lång. Dessa spelare är dessutom bara ett urval av det totala antalet skadade spelare under säsongen så här långt. Efter en nyligen genomförd undersökning visade det sig att Arsenal ligger i topp när det handlar om skadade spelare bland alla Premier League-klubbarna. Det är statistik som är både oroväckande och skrämmande för en storklubb som Arsenal. Att klubben dessutom har en toppmodern anläggning i London Colney att tillgå bevisar i mångt och mycket att något inte är som det ska när det kommer till skador i Arsenal.

Om alla dessa skador beror på fel träningsupplägg, otur, fel roterande mellan spelare, för tufft spelschema eller för dåligt tränade spelare är i dagsläget oklart. Det finns heller ingen klarhet i hur Arsenal som klubb ska ta tag i den skadesituation som eventuellt skulle kunna bli en konsekvens av att titeltorkan i värsta fall förlängs ytterligare. Att hålla nyckelspelare skadefria är avgörande i det långa loppet.

Det är hög tid att Arsenal tar sig ur denna negativa spiral som pågått under de senaste åren. Skadehistoriken måste få ett slut. Det finns en holländare som en gång i tiden assisterade självaste Gary Speed och som även kan titulera sig som fystränare. Han har sin egen syn på Arsenals skadesituation och träder med jämna mellanrum fram i krönikan i form av citat.

Det är dags att gå till botten med skadorna en gång för alla.
En skada kan vara otur, men det är ett undantag från regeln. I kontaktsporter uppstår ibland olyckliga skador men de flesta skador är en följd av överbelastning av kroppen, det vill säga att göra fel arbetsbelastning vid fel tidpunkt eller i fel ordning. Om det händer då och då är detta en magkänsla. Om det händer regelbundet, under 10 till 12 år, då är slumpen utesluten.

Det var i samband med en intervju för The Daily Mirror nyligen som styrke- och konditionstränaren Raymond Verheijen gav sin syn på Arsenals uppseendeväckande skadehistorik under den här säsongen. En säsong som förutom den negativa skadebilden präglats av ett Arsenal som gjort bortavinster till en vana, varit solida i försvaret och för första gången på flera år varit med och hotat i Premier Leagues toppskick. Hur som helst, denna holländare har tidigare varit assisterande tränare för Wales herrlandslag och följt Arsenalspelaren och walesaren Aaron Ramsey på nära håll under den tidens landslagssamlingar.

Verheijen har uppenbarligen en poäng eller två med sitt uttalande ovan. Alla kan bli drabbade av skador. Det är en del av spelet och spelarna är väl medvetna om detta. Alla lag drabbas och kommer alltid att drabbas av skador med tanke på alla matcher och träningar under säsongen som äger rum. Det är ofrånkomligt när de professionella klubbarna idag spelar upp till 60 matcher på en säsong. Men att en klubb som Arsenal när detta skrivs har 9 stycken A-lagsspelare på skadelistan, är förmodligen inte en tillfällighet. Speciellt inte när klubbens skadehistorik de senaste åren blir uppmärksammad.

Arsenal och skador har de senaste säsongerna nämligen varit ett eget kapitel. Många tongivande spelare har gått skadade under viktiga perioder genom åren – och det har flera gånger blivit en konsekvens av att Arsenal tappat mark i ligaspelet och i de andra tävlingsturneringarna. Det kanske allra mest talande exemplet var säsongen 2008/2009 när klubben senast var med och konkurrerande om ligatiteln. Det var samma säsong som Eduardo Da Silva huserade i klubben och drabbades av sitt otäcka benbrott. Den säsongen var klubben framgångsrik under en stor del av säsongens två första tredjedelar. Därefter fick klubben betala priset för att inte ha roterat tillräckligt mycket mellan olika spelare. Konsekvensen blev att tongivande spelare som Cesc Fabregas och Tomas Rosicky blev utslitna och därför inte kunde prestera som förväntades under säsongens slutskede. Ett fungerande rotationsschema skulle kunna sägas lyste med sin frånvaro. Jag tror att det hade behövts för att klubben skulle kunna ha fortsatt sin utmaning den säsongen.

Jag skrev en krönika tidigare på säsongen om just vikten av att hitta ett fungerande rotationsschema för att hålla truppen skadefri och konkurrenskraftig i det långa loppet. Denna krönika publicerades sedermera i Kanonmagasinet, upplaga nummer 55, och fick titeln ”Nyckeln till framgång”. Dessvärre har den här säsongen mynnat ut i att ett sådant rotationsschema blivit svårare och svårare att tillämpa för Arsenal och Arsène Wenger med tanke på skadesituationen. Som flera gånger tidigare är det i slutet av den här säsongen som många spelare blivit skadade. Handlar skadesituationen helt enkelt om att flera av spelarna matchats för hårt och därigenom fått betala priset i slutändan? Raymond Verheijen är inne på det spåret, men tror även att problemen börjar redan på försäsongen i form av fel träningsupplägg.

Problemet är hur spelarna tränar generellt, men särskilt under försäsongen. Genom åren har jag pratat med många Arsenalspelare och i vissa perioder under försäsongen blir de tränade som om de hade sitt säte i militären. När man tränar som en soldat utvecklar man först och främst korttidsstyrka. Om träningen genomförs löpande byggs sedan långtidsstyrka upp under 9-10 månader. Blir en spelare däremot vältränad väldigt snabbt byggs en fysik upp som varar i mellan tre och fyra månader. Detta är det traditionella sättet de tränar på. Spelarna blir feltränade under försäsongen.

Enligt det argumentet skulle klubbens spelare helt enkelt vara för dåligt/felaktigt tränade. Det i kombination med ett tufft spelschema skulle i praktiken kunna vara en anledning till att skadesituationen ser ut som den gör i Arsenal-lägret. Vad som även bör tas med i diskussionen om skadorna är att det finns spelare som får mycket speltid i perioder eftersom ”konkurrenten” om samma position i laget är skadad under en tid. Det leder till att spelare blir mer och mer slitna ju längre tiden går, eftersom de ensamma får ansvara för sin position. När sedan den skadade spelaren närmar sig sitt comebackdatum blir den andra spelaren skadad istället. Det blir som en ond spiral och får en negativ inverkan på spelarnas hälsa. Det har exempelvis hänt att Kieran Gibbs fått mycket speltid när Nacho Monreal varit skadad och tvärtom. Vad säger Raymond Verheijen om att belasta kroppen för tungt under perioder av tufft matchande?

Genom att träna så mycket under en kort tid blir du tröttare och tröttare. När du blir trött blir ditt nervsystem långsammare och det påverkar i sin tur koordinationen och kontrollen över kroppen när du håller på med maximala explosiva aktiviteter.

Jag var tidigare inne på hur klubben skulle kunna tillämpa ett rotationsschema för att därigenom låta spelarna få vilan de behöver, men att ett sådant den här säsongen blivit svårare och svårare att använda med tanke på klubbens skadesituation. Wenger har många gånger bevisat att han vill jobba på ett sätt som gör att roterandet inte helt går hand i hand med hans filosofi. Vad fransmannen eftersträvar är nämligen att hitta en balans i sitt lag. Det innebär att ett rotationsschema inte helt passar hans tränarstil då han har favoriter som han gärna inte förflyttar från startelvan. Ofta handlar det om att inte störa balansen i laget genom att göra för många förändringar mellan matcherna. Fördelen med detta är förmodligen att spelarna hittar sina roller bättre och upplever att de har managerns förtroende. Nackdelen är att dessa spelare blir mer och mer slitna ju längre säsongen fortlöper. I slutet finns risken att flera av spelarna blir skadade. Vi har sett Mesut Özil bli skadad efter två minuter i returmötet med Bayern München nyligen, Aaron Ramsey skadat ljumsken på annandag jul mot West Ham United.

Nacho Monreal är en spelare som fått erfara Wengers taktiska disposition. Under ett skede av hösten fick spanjoren sitta på bänken när konkurrenten Gibbs var inne i en bra period och levererade stormatch efter stormatch. Nacho uttalade sig under den tiden om att han ville spela mer än vad han i själva verket fick.
Det är sant att jag går igenom en tuff tid då managern väljer Kieran före mig, men allt jag kan göra är att fortsätta kämpa och ta tillbaka platsen.

Ett annat exempel är hur Wenger valt att nästan uteslutande spela med firma Mertesacker/Koscielny som mittlås, och på så vis låtit den ordinarie kaptenen Thomas Vermaelen spendera mycket tid på bänken. Wenger har prioriterat att hitta balansen i laget genom att låta de två spelarna spela ihop sig under en lång tid, men i längden leder det förmodligen som sagt till att spelarna blir mer och mer utslitna - precis som den holländska tränaren var inne på. Av den anledningen tycker jag att det är bättre att tillämpa ett rotationsschema i så hög utsträckning som möjligt, även om det såklart är bra att ha en ryggrad att luta sig mot. I det längre loppet tror jag det leder till mindre skador och ett mer slagkraftig lag som orkar vara med en hel säsongen och utmana.

När Aaron Ramsey skadade ljumsken på annandagen förra året mot West Ham ledde det till att walesaren tvingades vila från fotbollen under en lång tid. Var skadan en konsekvens av Wengers ovilja att använda ett rotationsschema? Slet han ut Aaron genom att låta honom spela match efter match när spelschemat var som mest hektiskt?

När Kim Källström under januari lånades in skadad från Spartak Moskva var det många supportar som blev förvånade över Arsenals agerande. Men kanske säger det något om hur Arsenal resonerar när det handlar om skador överlag? Möjligen är de för optimistiska och tar inte skadorna helt på allvar med tanke på att Kim lånades in skadad? Det ska sägas att Arsenal var fullt medvetna om Kims fysiska status.

För att försöka summera hela krönikan och Raymond Verheijens olika citat, så beror Arsenals skadehistorik på flera olika faktorer. Det handlar om överbelastade kroppar, inte helt utnyttjade rotationsscheman och felaktig uppbyggnad under försäsongen. Förmodligen är det alltså, som tråkigt nog nästan alltid, en blandning av orsaker som är anledningen till Arsenals skadesituation.

Vem vet, kanske har denna holländare rätt i sina ståndpunkter vad gäller Arsenals alla skador och sättet det medicinska teamet förbereder spelarna på. Kanske har Raymond Verheijens en poäng i sina analyser men att de ändå inte är hela sanningen.

Hur som helst har Arsenal som klubb en skadesituation att ta tag i framöver. Detta för att klubben ska få ut maximalt av all kompetens som finns i spelartruppen, för att klubben på ett mer effektivt sätt ska kunna hota om titlar de kommande åren. Men också för att Wenger ska kunna tillämpa ett rotationsschema som gynnar hela spelartruppen i det långa loppet – ett sådant rotationsschema som jag efterlyste i Kanonmagasinets upplaga nummer 55.