Krönika: Ett brustet hjärta och ett lyckorus

Är inte det en ganska perfekt beskrivning på hur det har känts att vara Arsenal-supporter den senaste säsongen? Vi har det här året haft toppar som har varit högre än Big Ben och vi har haft bottnar som har fått oss att ifrågasätta allt, precis allt! Dagar när vi har trott att vi har varit ett slaget gäng och dagar när vi har trott att vi var oslagbara!

I mångt och mycket är vi idag på en helt annan plats än var vi var för ett år sedan men ändå är vi delvis kvar på samma plats, vi har fortfarande ett lag som skakar lite väl mycket på bortaplan mot lag som är lika bra eller bättre, vi har fortfarande en skadelista som vinner alla ligor den ställer upp i. Men något har också ändrats hos våra kanonjärer, i vårat esse finns idag känslan att vi kan slå vilket lag som helst, och om vi gått igenom den här säsongen utan den brandskattning av skador vi har haft finns det väldigt lite som pekar på att vi inte skulle vara inblandad i en helt annan strid än den vi nu är inne i.

Vad just dom där skadorna beror på har mycket kunnigare människor än mig spekulerat i men dom flesta verkar vara överens om att det inte kan vara en slump att vi hela tiden drabbas så hårt (och har gjort det under så pass lång tid), en teori jag har hört och som jag lägger en viss tro på är att det har att göra med hur Arsene tycker att våra spelare fysiskt ska se ut, en tunn och fjäderlätt spelare rör sig både snabbare och smidigare på planen, nackdelen mot en fysiskt starkare spelare är att den också lättare går sönder, detta är såklart bara en teori bland alla andra och sanningen ligger förmodligen delat i hundratals olika svar, dock så är frågan fortfarande frustrerande och kommer fortsätta vara så fram tills vi inte längre tappar så många spelare till skador.
Men vad är det som har ändrats då? Är vi inte fortfarande bara ett snett steg på trampolinen från att falla ned i Europa Leagues famn?
Trots att vi idag är inne i vår tyngsta period på säsongen så finns det fortfarande ett hopp, en framtid framför oss som kittlar ofantligt, vi har tagit oss igenom dom svåra åren och nu står fälten framför oss redo att skördas! Kommer det ske med Arsene Wenger vid rodret? Kanske, det verkar finnas en tro att timmen kanske har slagit nu, att våren tränare kommer att välja att inte förlänga sitt utgående kontrakt, och om jag ska vara ärlig så vet jag inte riktigt vart jag står i den frågan, ibland så vill jag att han lämnar och ibland så skulle jag vilja se han leda laget 5 år till.
Men, med allt som slängs emot honom så är det som att jag önskar för hans egen skull att han skulle ta och tacka för sig men jag skulle inte alls bli förvånad om det ligger en signerad kontraksförlängning i en byrålåda på Highbury House som väntar på att publiceras vid nästa ”rätta” tillfälle.
För oavsett om han blir kvar eller om han lämnar så önskar jag att hans sista tid i klubben ska utmärkas av värdighet, den värdighet han har fört sig med och den vi måste visa gentemot honom.

Nu när spelarna är på väg tillbaka på löpande band från sina uppehåll så ändras situationen för oss drastiskt, vi behöver inte längre tänja på resurserna till den grad vi gjort och laget kommer att återgå mot den uppställning som förde oss upp i serieledning under stor del av säsongen, programmet vi har framför oss är på pappret tacksammare än för dom flesta av våra konkurrenter!

Så varför inte starta med ett ta oss an Wigan på lördag! Vi är tillbaka på Wembley och vi har allt att vinna, Wigan kommer att vara taggade för strid men det kommer vi också att vara, en semifinal i FA-cupen är inte vilken match som helst, det är matchen före matchen och vi har bara ett mål framför oss, trofén ska tillbaka till Islington i maj!