Glädjeyttringar och smaken av segern sötma

Så länge har vi behövt vänta på den här känslan där Arsenal Football Club vinner en ny titel. Och det är en sån fantastiskt underbar jävla känsla. Ursäkta språket men det är de ord som beskriver allt bäst. Spelarna och speciellt Arsene Wenger är så himla värda det här. Och då ska vi inte glömma alla oss supportrar som har sett avundsjukt på när andra lag lyft bucklor efter bucklor och man har varje gång önskat att tänk om det var Arsenal istället.

Matchen började ju annars på ett mardrömsliknande sätt. 0-2 i baken efter 10 minuter och då hade Hull även en boll på mållinje och det kunde ha varit 0-3. Spelarna såg ängsliga ut och tagna av stundens allvar. Ungefär som vanligt när det gäller stormatcher den här säsongen. Jag ska erkänna att jag var nära att ge upp där och då. Jag kokade av sådan ilska och världen höll bara på att falla samman för mig. Jag gissar på att många andra kände exakt likadant. Men efter 17 minuter bombade Santi Cazorla in en helt fantastisk frispark och den gav oss hopp och tron på en vändning.

Resterande delen av den första halvleken var väl inte särskilt mycket att skriva om, vi försökte anfalla, men Hull hade bra koll på grejerna. Den andra halvleken började väl egentligen likadant, men från minut 60 och framåt så handlade nästan allt om Arsenal. Laurent Koscielnys kvittering fick mig att framkalla ett sånt skrik att jag höll på att tappa rösten och hela befattningen. Det var en fantastiskt prestation av Koss the Boss och han klev fram ännu en gång och gjorde ett viktigt mål.

Vi hade sedan några halvchanser hit eller dit och man slets mellan hopp och förtvivlan. Men efter full tid var det 2-2 och förlängning väntade. Det enda som jag egentligen tänkte då, låt det inte gå till straffar. För straffar tycker jag inte är lika rättvist som att matchen avgörs i spelet, plus att mitt hjärta hade inte pallat det. Jag är fullt seriöst med det, jag höll på att klappa igenom mot Wigan i semifinalen. Tänk då nu i finalen.

Vi började mala ner Hull direkt i förlängningen och Giroud hade en boll i ribban till slut och Aaron Ramsey sköt från alla omöjliga och möjliga vinklar men siktet var helt felt inställt. Men så i den 18:e minuten i förlängningen så kliver han ändå fram Ramsey och får en perfekt träff efter en klack av Giroud och Ramsey dundrar in 3-2. Ett klassiskt mål som man kommer att prata om i många år framöver och det målet kommer att för evigt vara med i historieböckerna. Och där och då minns jag egentligen inte så mycket ifrån. Det blev ett sånt glädjerus och glädjevrål att mina stämband nästan gick av. Jag dansade och hoppade runt som en galning och det finns egentligen inga ord för det.

Hull hade sedan en och annan farlighet men vi hade kontroll på det och till slut blåste Lee Probert av matchen. Och min omedelbara reaktion blev ett ännu värre skrik som säkert hörde upp till månen och tillbaka. Sedan följt av tårar, massor av tårar. Jag kunde inte hejda dem utan jag satt bara och såg spelarna krama om varandra samtidigt som jag satt och grät. Av glädje. Av lättnad. Av tomhet. För det var en sådan fruktansvärd anspänning hela matchen och man befann sig hela tiden mellan helvete och himmel. Det var en av de värsta matcherna som jag har sett och jag var faktiskt helt slut efteråt. Men att få se spelarna gå upp de 107 trappstegen på Wembleys läktare och se Thomas Vermaelen lyfta pokalen, ja det är bilder som jag kommer att ha med mig resten av livet i mina tankar.

Att sedan se spelarna hylla Wenger efter matchen var fantastiskt. Lukas Podolski jagade honom och sprutade champagne och Wenger blev sedan hissad av laget. Med all rätt. För många har klagat på Wengers matchcoaching genom åren, men igår gjorde han allt rätt. Han bytte in Yaya Sanogo och gick över till 4-4-2 och det blev vändningen. När han sedan bytte in Tomas Rosicky och Jack Wilshere i förlängningspausen så blev det för mycket för Hull som fick kapitulera. Magnifika byten Mr Wenger.
Det här är inte den mest välskrivna krönikan av mig. Men den kommer direkt från hjärtat och jag kände att jag ville få ut mina tankar och mitt glädjerus. Jag gissar på att alla andra supportrar känner likadant och jag tycker alla ska ta på sig sina Arsenal tröjor i dag. Går med huvudet högt och bara njuta. För vi har precis brutit en nio års längtan efter en titel. Och lägg de här orden på er själva i munnen och njut för Arsenal är FA-cup mästare 2014.