Jag lider med Cesc Fabregas

Det är snart tre år sedan som Cesc Fabregas hemlängtan blev för stor. Efter flera år av spekulationer kände Cesc att tidpunkten var den rätta för att lämna Arsenal och åka tillbaka hem till Barcelona, till kompisarna och till släkten. Även om det var väntat så minns jag hur oerhört ledsen jag blev när min favoritspelare sade adjö efter så många år av minnen. För mig var och är han så mycket mer än en fotbollsspelare, så mycket mer än min favoritspelare. Han var en av anledningarna till att jag började älska fotboll så mycket och en gång i tiden började hålla på Arsenal. Han var även den perfekta fotbollsspelaren för mig både på och utanför planen. En förebild för oss alla.

På presskonferensen när Cesc skulle presenteras berättade den sympatiske och ödmjuke spanjoren att han inte kunde kunde motstå den här chansen och att det kändes fantastiskt att återförenas med Lionel Messi och bästa kompisen, Gerard Pique, som redan i 13 års ålder spelade tillsammans i Barcelonas ungdomslag.
Cesc Fabregas är dock inte som alla andra fotbollsspelare. Han började presskonferensen med att tacka Arsenalfansen, spelarna, ledarna och framförallt - Arsene Wenger, för allt han gjort för honom under alla år. Alla åtta år. Relationen mellan Cesc och Wenger hade alltid varit något utöver det vanliga och enligt diverse rapporter fortsatte den fina relationen mellan dem båda även i Barcelona, där man ofta pratade med varann över telefon. På Twitter samma dag skickade han, vad vissa menade ett avsked, men som andra menade var en förhoppning om att en comeback i framtiden var möjlig.

"Once a gooner, always a gooner. Have a good day guys."

Hur som helst, Cesc Fabregas hade lämnat Arsenal. Arsene Wenger hade bytts ut mot Pep Guardiola - hans stora idol och anledningen till att han bär nummer fyra. Förutsättningarna för att han skulle lyckas var med andra ord goda, tänkte nog Cesc. De första månaderna blev också succéartade för Barcelonas nya nummer fyra, men tiden i Barcelona var ojämn och Cesc fick aldrig under sin tid en permanent plats i startelvan och när det var dags för toppmöten blev han ofta hänvisad till bänken. Ju längre tiden gick, desto mindre lycklig blev Cesc. Inför tredje säsongen och vad som skulle visa sig bli den sista för Cesc, fick han ett ökat förtroende hos Tata Martino. Cesc öppnade i vanlig ordning säsongen bra och ledde länge assistligan, men efter jul spelade Cesc sämre och supportrarna började gå emot honom. Vid flera tillfällen buades han ut av hemmapubliken, något som Cesc är väldigt ovan vid. Den tänkte arvtagaren till Xavi kom närmre och närme en flytt ifrån Barcelona ju längre säsongen led. För någon vecka sedan verkade det klart att han skulle lämna och redan nu sägs nästa klubbadress vara klar, men till alla supportrars irritation verkar det inte bli till Arsenal, utan till en av de största rivalerna - Chelsea FC. Helt ologiskt och sorgligt på många sätt.

Cesc har vid flera tillfällen uttryckt sin kärlek till Arsenal och att han inte kan se sig själv spela någon annanstans än Arsenal eller Barcelona. Trots ett flertal rykten till bland annat Manchester United förra sommaren så har jag aldrig varit orolig för att Cesc ska göra en "Van Persie", en förbjuden flytt, då jag alltid har upplevt Cesc som en väldigt intelligent person som inte går att övertala via pengar på något sätt. Därför blev jag oerhört glad när jag hörde att han kan vara på väg tillbaka till Premier League och Arsenal. Det fanns inga andra alternativ, tänkte jag. Cesc har också uttryckt sin önskan om att bo i just London eftersom han trivs utmärkt där och tycker det är ett bra ställe för familjen att bo på. Det var bara ett problem, Arsenal ville inte ha honom. Eller rättare sagt, Arsene Wenger ville inte ha honom.

Fullständigt idiotiskt beslut av Wenger enligt mig, som har chans att ta in en av världens bästa mittfältare för cirka 300 miljoner kronor, en prislapp som får ses som en billig sådan sett till vad man får. Inte nog med det, han låter honom gå till Chelsea istället, som nu får anses vara stora favoriter till Premier League-titeln nästa säsong, med Diego Costa redan klar och flera andra på ingång. Hade Cesc istället gått till Arsenal hade Wenger skaffat sig ett riktigt skönt läge tidigt inne på Silly Season, och säkert fått det ännu lättare att övertala andra stora namn. Anledningen "vi behöver honom inte" är relevant så länge en värvning av Cesc hade hindrat andra och mer välbehövliga köp, men det gör den inte. Wenger har hur mycket pengar som helst att röra sig med i princip så en värvning av Cesc hade inte förändrat någonting mer än att Arsenal ökat flera nivåer kvalitetsmässigt. Och när en klubb som Chelsea knackar på dörren bakom Arsenal så kvittar det om Arsenal behöver honom eller inte, då tar man in honom.

Wenger gör samma misstag varje sommar. Han ser inte att det är bredd som behövs för att gå hela vägen till en PL-titel. Om Arsenal nu har så många mittfältare att Cesc inte behövs, varför panikvärvades då Kim Källström in den sista januari? Jag tror mycket väl att vi hade kunnat vinna Premier League den gånga säsongen om Cesc hade spelat för Arsenal under den tiden Ramsey och Özil var skadade. Jag tror Wenger är rädd för att en värvning av Cesc skulle påverka en sån som Wilshere negativt. Jag tror tvärtom att Cesc kan hjälpa många unga spelare med sin erfarenhet för med den statusen han har i Arsenal så lär många se upp till honom. Han är heller inte den typen som tar över laget och förstör sammanhållningen. Med Cesc i laget hade vi haft ett av världens bästa mittfält. Läggs det sedan till en klassanfallare så hade Arsenal gått upp som en av favoriterna till Premier League. När Wenger då får Cesc levererad på ett silverfat till sig och tackar nej, då brister det lite för mig. Vart är ambitionen?

Det ska dock väntas med att kritisera Wenger rejält för någon plan måste gubben ha, så förhoppningsvis är jag ute och cyklar med min kritik här. Som den enormt stora fan jag är av Cesc Fabregas så kan jag dock inte låta bli att tycka synd om honom. Jag tror verkligen han var sugen på en flytt tillbaka till London. Den flytten får han, men i form av helt fel färg på matchtröjan. Jag har svårt att se hur Cesc ska passa in i Chelseas sätt att spela fotboll och hur han ska komma överens med José Mourinho. Förhoppningsvis går det bra för honom för jag saknar gamle Cesc och önskar honom all lycka. Jag är bara så sur och ledsen att det inte blir i rött och vitt. Jag hoppas bara att respekten för Cesc Fabregas är densamma hos alla gooners. Det förtjänar han. Är det någon ni ska vara sur på så är det Arsene Wenger.