Krönika: Vikten av Walcott

Tanken till denna krönika föddes egentligen häromdagen då jag tillsammans med en god Arsenal-kamrat diskuterade årets spelartrupp. Med viss försiktighet konstaterade vi båda att…det känns ganska bra. Många spelare känns som de är uppgång och det kommer bli en hård och nyttig konkurrens om startplatserna. Aaron Ramsey, Jack Wilshere, Mesut Özil, Alexis Sanchez, Olivier Giroud, Alex Oxlade Chamberlain, Santi Cazorla. Spelare som ska fortsätta fjolårets framgångssaga och spelare som förhoppningsvis ska ta ytterligare ett kliv i år. Men mitt i denna saliga blandning av fina fotbollsspelare är det ett namn som till min egen förvåning klamrar sig fast i skallen på mig. Theo Walcott.

Jag vill börja med att berätta att min och Walcotts relation inte alltid varit smärt- eller problemfri. Tvärtom. Efter att ha gjort en otroligt spännande entré på världsscenen som tonåring kan man nog påstå att hans karriär och spelartyp tillhört det fack av fotbollsspelare som man aldrig riktigt blir klok på. Ena stunden briljant, andra osynlig. Kliniska avslut och vackra chipmål kunde i nästa match bytas ut mot bedrövliga avslut och oändliga sumpningar. Hans gedigna skadehistorik har självklart inte varit hans fördel. Vid flera tillfällen har det känts som att han tagit det där berömda sista klivet som man alltid väntat på. Då har antingen en formdipp eller en skada tvingat honom att börja om.

Jag ska i ärlighetens namn erkänna att jag inte minns hur många matcher jag suttit och svurit över Walcott. Med jämna mellanrum har det kommit frilägen från halva planen som Walcott till synes lojt missat. Ett spännande 3 mot 2 läge har runnit ut i sanden för att Walcott fumlat med bollen eller levererat en allt för icke kvalitativ passning i slutskedet. Jag har verkligen suttit och kokat hemma i soffan. Men med åren blir man ju både äldre och visare brukar det heta och jag har kommit på mig själv gång på gång de senaste tre åren att pendeln rörande hans fotbollsegenskaper svängt över till det positiva för mig. Jag har alltid gillat personen Theo Walcott. Han framstår alltid som väldigt trevlig och professionell i intervjuer och det faktum att han är Arsenal trogen (det lär har funnits intresse genom åren) gör att han framstår som väldigt sympatisk. Under hans skadefrånvaro förra säsongen tycker jag att det var mer märkbart än någon gång tidigare att han är en otroligt viktigt spelare för Arsenal. 

De fyra senaste säsongerna ser hans totala statistik (alla tävlingar) ut som följande:
10/11: 25 starter, 13 mål
11/12: 41 starter, 11 mål
12/13: 31 starter, 21 mål
13/14: 13 starter, 6 mål

Bortsett från säsongen 11/12 är det riktigt bra insatser poängmässigt. Jag kan hålla med de som hävdar att hans snabbhet är hans största (och enda?) styrka. Med det är en attribut som man absolut inte ska underskatta. Walcotts acceleration är ett vapen som i varje match, mot vilket motstånd som helst alltid ger oss chansen till att hitta en målchans. Det behövs bara en snabb bollvinst eller en chansboll bakom motståndarna backlinje så är det läge för ett utmärkt kontringsläge (tänker osökt på hans fenomenala sprint över hela planen mot Liverpool). Utöver att han snabbhet skapar målchanser så drar han även isär motståndarnas försvarsspel och skapar ytor för andra. Hans blotta närvaro förvirrar även lag som på förhand vet att man inte kan trycka upp vänsterbacken för högt eller stanna med bara sina två mittbackar när Theo är på planen.

Theo Walcott är en av få fotbollsspelare som på ren och skär snabbhet kan hota vilka lag som helst och som skulle göra nytta i de flesta lagen i världsfotbollen. Hans något obekväma bollbehandling har blivit bättre med åren och han har framför allt lärt sig att kompensera det med sina spetsegenskaper. Tillsammans med Aaron Ramsey är han en av få spelare i laget som bryter mönstret med sina löpningar. Under vårsäsongen 2014 såg man som bekant hur statiska vi ofta blir när djupledslöpningarna inte finns där. Förhoppningsvis kan Alexis Sanchez också fylla den funktionen. Man ska inte heller glömma bort att Walcott gång på gång visat att han är en big-game-player då han inte sällan målar och gör fina insatser mot Sp*rs, Liverpool och inte minst Chelsea. Det tog mig mellan 3-4 år att inser att jag faktiskt gillar, för att inte säga älskar Theo Walcott som spelare. Idag kan jag med glädje berätta att vårt tidigare brokiga förhållande nu blomstrar. Walcotts vara eller inte vara på planen denna säsong tror jag kommer vara direkt avgörande. Får han bara vara skadefri (så fort han kommer tillbaka från skada) är jag helt övertygad om att han kommer göra sina 15-20 mål i ligan plus en handfull assist. Så bra är han.