En väntad och avslöjande förlust

Vilka har rätt och vilka har fel? Vilka krav ska vi sätta på Arsenal och hur illa är läget just nu?

I söndags spelade Arsenal som bekant borta mot Londonrivalen Chelsea. Matchen slutade med en stabil seger för Chelsea med 2-0. I sedvanlig ordning efter en förlust av det här slaget började missnöje visas bland supportrar på olika forum. Vilka har rätt och vilka har fel? Vilka krav ska vi sätta på Arsenal och hur illa är läget just nu?

Inför söndagens stormatch följde jag ett numera rutinmässigt beteende av att inte vara det närmsta nervös före ett möte med ett lag av Chelseas dignitet. Många kommer säkert tänka ”det är lätt att säga i efterhand” och möjligen visar det mina brister i tron på mitt egna lag, men jag hade faktiskt inga som helst förväntningar eller förhoppningar på den här matchen på förhand. Jag sa till en god vän före matchen att ”Jag kan för mitt liv inte se hur Arsenal ska kunna vinna den här matchen”. Men en match är alltid en match och möter man Chelsea är det lite extra krydda så därför lyckas jag alltid få fram en liten gnutta optimism minuterna före avspark, mest för att känna en mening av att kolla. Precis som andra möten mot topplag de senaste åren började Arsenal oroväckande bra för att sedan bli brutalt straffade och nedtagna på jorden, utblottade med en känsla av Vad var det som hände? Det som kändes till synes kontrollbart möttes av en smäll.
PANG!
Några sekunders magi av Hazard och förvirring av Arsenal – straffspark – 1-0. Man sjönk längre ner i soffan.

Chelsea kontrollerar resten av matchen men man försöker ändå trösta sig med att det bara står 1-0 och att man därför kanske kan hitta en målchans någonstans som ger ett fullt godkänt kryss. Då händer samma sak igen.
PANG!
Fabregas slår en passning som bara Fabregas slår, en 50-meterslyra till besten Costa, snabb nedtagning, chip i mål – 2-0. Totalt mörker. Även om man som nämnt var förberedd på ett nederlag på förhand är det alltid samma mörker och tyngd som infinner sig när domaren blåst. En hopplös känsla att vi är så långt borta. Att en tung förlust dessutom följs av ett landslagsuppehåll gör det hela ännu värre eftersom en snabb replik och back on that horse inte är möjligt.

När man analyserar helgens förlust mot Chelsea måste man först reda ut alla cirklar, streck och punkter. Enligt min mening är Chelsea laget att slå i år utan tvekan. Får de bara klara sig utan skador på nyckelspelare så kommer ingen, nej inte ens Man City, kunna hänga på dem i titeltoppen.
Så bra och kompletta är dem.
Med det i baktanke är det så klart inte på något sätt en katastrof att förlora med 2-0 borta mot de förväntade seriesuveränerna. Men som alltid kan man aldrig bedöma en enskild match som just enskild utan den är alltid en del av ett större sammanhang, i det här fallet serietabellen. Därför blir det lite tröttsamt och frustrerande att höra såväl managern som vissa spelare i intervjuer efteråt prata om hur bra vi spelade, hur nära vi var och så vidare.
Totalt ointressant.
2-0 blev matchen och vi hade inte ett enda avslut på mål. Punkt. Det som strör extra salt i såren är så klart att vi inför den här matchen tappat alldeles för många poäng. Kryss borta mot Everton, kryss borta mot Leicester, kryss hemma mot City, kryss hemma mot Tottenham. 7 matcher spelade, 2 vinster, 4 kryss och 1 förlust. Krysset borta mot Everton ska vi vara glada för, men vi borde haft tre poäng med oss från mötena mot Leicester, City, Tottenham. Därifrån fick vi tre poäng sammanlagt istället för nio. Nu ligger vi nio poäng bakom Chelsea och har lag som Tottenham och Man United före oss. United ligger alltså före oss, United som jag skrattat åt i inledningen av säsongen som tappat poäng på löpande band. När jag berättade tabelläget för min flickvän sa hon ”Men, United? De har ju förlorat hela tiden känns det som?”. Mm så har verkligen känslan varit. Arsenals har smugit fram med en stark känsla av att vara obesegrade och med en blindhet för att man tappar otroligt mycket poäng på att kryssa sig fram.

Nu är inte läget så himla kritiskt som det kanske känns utan vi är utan tvekan fortfarande med i racet om CL-platserna. Det är ”bara” fyra poäng upp till tabelltvåan Man City, Chelsea får vi som sagt räkna bort i toppen. Det känns lite tungt att börja fokusera på CL-platserna redan i oktober efter sju omgångar men tyvärr tror jag det är en verklighet vi måste vänja oss vid.
Ligasegern är helt körd.
Jag är övertygad om att vi kommer att komma topp-fyra, så bra lag tycker jag ändå att vi har men det som är lite oroväckande är sättet vi spelar på. De få matcher i år som vi spelat bra och verkligen fått ut max av våra nyckelspelare är mot Aston Villa i ligan och mot Galatasaray i CL. Då mötte vi tröga försvar som helt obegripligt envisades med att stå högt. Detta lämnade således enorma luckor för omställnings- och djupledslöpande spelare som Welbeck, Oxlade och Sanchez att glänsa. Det underlättande även Özils roll i att ha stora ytor att trä in passningar som han trivs allra bäst med. Tyvärr känns det som vi saknar en plan B och har man sett Arsenal i någon av dessa matcher är det ganska enkelt att läsa sönder dem och göra som Chelsea gjorde. Chelsea har förmodligen ligans bästa försvar i konkurrens med Man City. Efter att ha sett Arsenal mot Galatasaray gjorde Mourinho det enda rätta och uppenbara, nämligen att sjunka ner djupt med sin backlinje. Vi har spelare som skulle springa förbi Terry, Cahill och Ivanovic alla dagar i veckan, men självklart ges vi inte den möjligheten då det är så uppenbart att det är så vi vill spela. Det är alltså ganska lätt för konkurrenter att syna Arsenals mest farliga anfallsvapen och därmed ställa oss och göra oss väldigt statiska. Nu är Chelsea ett väldigt komplett lag men jag tror tyvärr att lag som Stoke, West Ham och andra mycket väl kan göra samma läxa och ställa sig djupt och på så sätt ställa till det för oss avsevärt.

Avslutningsvis vill jag bara ta frågan om Mesut Özil för jag har sett många olika bud på åsikterna om honom och hans roll i framförallt toppmatcher. Man ska nämna först att ingen i Arsenal kom upp i ordentlig nivå mot Chelsea och jag har därför inte för avsikt att hänga ut Özil enskilt utan tänker bara söndagens match som ett avstamp i mina tankar om honom. Först och främst, JA, jag tycker också att Özil passar absolut bäst i en central position och att han minimeras som spelare ute på kanten. Där har Wenger en del att ta ansvar för. Men jag vägrar att hålla en världsklasspelare som Özil helt och hållet bakom ryggen och skydda honom bakom det faktum att han spelar på en kant och se det som en förklaring till hans bedrövliga form. Att han spelar på kanten är en faktor, ja, men nog sjutton ska en spelare av hans kaliber inte tappa precis allt som heter kämpaglöd och kvalité bara för han får utgå från kanten?
Det verkar många hävda.
Och ser man till matchen mot Chelsea så anser jag att han hade en väldigt fri kantroll där han tilläts flyta in i mitten hela tiden. Vi måste kunna ställa krav på en spelare som Özil. Jag tycker han bör starta i mitten men väljer managern att spela honom på en kant så får han faktiskt finna sig i det och göra det bästa av situationen. Jag blir otroligt frustrerad av att se Özil ”spela fotboll” just nu och inte minst i möten mott topplag där han alltid är blek. Att vara i dålig form är en sak och det är alltid spelare, men man måste kunna visa upp någon form av kämpaglöd och god inställning i varje match. Det räcker att jämföra Alexis Sanchez med Özil så förstår ni nog vad jag menar direkt.

Säsongen har precis börjat och vi ligger redan ganska risigt till. Men jag tror jag som sagt att vi har alla verktyg för att vända på det här och i alla fall kämpa hårt om de fyra topplaceringarna som ger CL-spel. Nu hoppas vi på ett bra landslagsuppehåll där vi inte får några skador och istället kommer tillbaka till ett mer behagligt spelschema där trepoängarna kan börja radas upp.

COYG!