En bipolär supporters bekännelser

Jag ska berätta en hemlighet, ibland hatar jag Arsenal, jag blöder över den smärta jag känner när Arsenal åter igen krossar mitt hjärta.
Men.
En annan sanning är att jag ibland älskar mitt Arsenal mer än det mesta annat jag har i mitt liv.

Mitt förhållande med Arsene Wenger är mer turbulent än samtliga förhållanden jag haft, efter dom flesta förluster vill jag aldrig mer se honom igen, bara bort med dig! Jag är vid dom tillfällena fullt övertygad om att jag själv skulle kunna få skeppet Arsenal att vända, att min mångåriga erfarenhet av Football Manager-serien gör mig till en väl lämpad kandidat för styrelsen. Likväl så prisar jag hans namn när tre poäng rullar in, eller när han värvar Mezut Özil. 

Jag tror jag är en medelsupporter, jag är övertygad om att dom flesta supportrar som brinner för ett lag har en del av sig som är aningen bipolär, och så också jag. Sättet jag svänger mentalt under en match (för att inte tala om en säsong!) kan inte vara hälsosamt, men samtidigt så ger Arsenal också mig mer lycka än vad något annat ger mig så vart drar man skiljelinjen där? Ja vissa måndagar är du en bitter och grubblande gubbe medans du dom andra är en nykär supporter som bara ser solen (eller i mitt fall Aaron Ramsey som kommer instörtande i straffområdet i 89:e och lägger in den på ett nästan Michael Thomas-sätt).

Och vart är då lösningen för den här åkomman?
Antidepressiva tabletter?
Ett vinnande Arsenal?
Eller kanske bara en ny hobby?

Jag uppskattar förlusterna Arsenal ger mig (nåja, inte alla..), för jag vet att genom dom så kommer jag att njuta mer när vi vinner något, och FA-cupfinalen i maj är ett perfekt exempel på det, för det första var man nästan i tårar halvvägs in i första halvlek, matchtröjan skulle gömmas undan, det fick vara nog nu! Men sen, ett litet hopp tändes i horisonten när Santi Cazorlas frispark nådde nätet och kanske skulle det komma en morgondag? Cirka 90 minuter senare så stod jag och hoppade av glädje, med tårar i ögonen och kramandes varenda människa man kunde komma åt. Det var lycka, men också framförallt lättnad att nu hade vi faktiskt vunnit någonting, nu kunde dom inte skratta åt oss längre. 

Men det var i maj, nu är det oktober och glädjeyran som fyllde den kvällen är fjärran borta. 

Jag vill känna den lyckan som jag gjorde då igen, och jag vet att jag kommer att få göra det, kanske inte den här säsongen, eller den efter det,  men jag vet att den dagen kommer och det är det som ger mig luft att andas och en tro på att jag inte kastar bort varenda lördag åt något som bara kommer att ge mig magsår. 

Så Arsenal, jag tar ångesten och sorgen bara du ger mig den besinningslösa glädjen nån gång varje årtionde.
Deal?