En hyllning till Henry

När jag växte upp som liten grabb i Småland hade de flesta av mina kompisar Henrik Larsson som idol. Han var svensk och öste in mål i Celtic. Jag gillade Henrik Larsson men upplevde inte samma dyrkan som mina kamrater gjorde. Man skulle ju helst ha en svensk som idol för det var coolast. Då mitt hjärta väldigt tidigt var bortlovat till Arsenal FC blev det logiskt att jag i min omgivnings ögon hade Fredrik Ljungberg som idol. Och visst, Freddie var en favorit och man gillade skarpt att en svensk spelade i favoritlaget, som dessutom tillhörde toppskiktet i Europa. Det var ju stort. Men det fanns bara en hjälte för mig, Thierry Henry.

I ett fantastiskt Arsenal som i början av millennieskiftet bytte ligatitlar med Manchester United var det i mina ögon Henry som var ansiktet utåt och härföraren framåt. Vi hade stabiliteten där back i Sol Campbell, ledaren och styrkan i Vieira och finessen i Pires och Bergkamp. Men Henry hade något annat, något mer, något som är svårt att sätta fingret på. Han hade DET. Han hade X-factor, även om det är ett ganska vedervärdigt uttryck. En fullkomligt komplett forward med turbospeed, finess, teknik, styrka och kreativitet. Världens bästa anfallare under sin peak.

Med Henry i laget hade man alltid en chans, oavsett vilka man mötte. Man visste att även om spelet knöt sig kunde man alltid få till lite magi från Henry. En frispark som han skruvar in, ett långskott eller en sololöpning från halva plan. Jo, jag håller på Arsenal och Henry är en Arsenallegend, men jag tycker uppriktigt sagt att han satt på det där lilla extra att på egen hand kunna vinna matcher på väldigt många olika sätt. Leo Messi och Cristiano Ronaldo är spelare som har det idag, Henry hade det då. Förmågan att 2006 ta bollen vid mittplan, borta mot ett Galacticobaserat Real Madrid och bara plöja förbi fyra spelare och sätta dit 0-1. Eller när han borta mot Inter i Champions League säsongen 2003/2004 sprintar förbi Zanetti och sedan retfullt tilllåter världsbacken att hinna ikapp för att sedan rycka förbi honom igen och trycka dit bollen. A burst of magic.

Det finns några människor, även om de är få till antalet, som ogillade Henry för hans något nonchalanta och, enligt dem, hånfulla attityd. Det får stå för dem, själv var det en av sakerna jag älskade med honom. Han hade karisman och självförtroende som speglade av sig på hela laget. Hela hans aura andades klass. Det finns ett citat från en kommentator, kan varit Martin Tyler, när Henry gjorde mål under The Invincibles-säsongen som etsat sig fast i mitt huvud under så många år:

”Well, you can have your Pavel Nedved or your Zinedine Zidane, Arsenal

Som alla förstår var den här “him” Thierry Henry. Man behöver inte läsa så mycket in i citatet som sådant, det känns helt onödigt och orelevant att jämföra dessa tre spelare. Dels för att alla tre var fantastiska spelare och hade fantastiska karriärer och även för att jag gillar samtliga. Nej, det är istället själva känslan och kraften i citatet som jag verkligen drogs till och gör så än idag. När Henry stod på sin absoluta topp fanns det ingen spelare i hela världen jag hellre skulle ha i Arsenal. DEN spelare som han var i DET laget som Arsenal var, då fanns det ingen bättre spelare än Thierry Henry i mina ögon. Inte Zidane, inte Ronaldo, inte Del Piero, inte Nedved.

Jag tänkte jag skulle nämna mitt favoritmål från Henry men det finns helt enkelt så ofattbart många klassiker att det är omöjligt att välja ut ett enstaka. Soloruschen mot Tottenham, dribblingsräden mot Liverpool, comebackmålet mot Leeds, långskottet (ursäkta, långskotten) mot United, rycket mot Inter, turbomålet mot Real Madrid, ja jag kan fortsätta hur länge som helst. Då har jag inte ens nämnt den rad vackra frisparksmål den gode Henry borrat in i diverse kryss runt Premier League.

Thierry Henry var en enastående fotbollsspelare som krönt karriären med
2 Premier League titlar
3 FA-cupsegrar
EM-Guld
VM-guld
1 Ligue 1 titel
2 La Liga titlar
1 Champions League titel
(Europeiska Supercupen, Copa del Rey, Spanska Supercupen och VM för klubblag).
Jag vet inte om det finns någon annan anfallare i modern tid som har en lika imponerande meritlista? Lägg där till Skytteligavinnare i Premier League 4 gånger samt Guldskon för Europas bästa målskytt 2 gånger.

Även om han fick vinna Champions League med ”fel” klubb så unnar jag honom den titeln så fruktansvärt mycket.

Jag vill slutligen bara utropa ett stort och helhjärtat TACK till Thierry Henry för alla fina minnen. Han var otroligt viktig spelare för Arsenal FC, en bra ledare och en fantastisk person som kommer förgylla Sky Sports lokaler framöver. Jag hoppas och tror att han inom en snar framtid kommer komma tillbaka till sitt hem, Arsenal i någon form av ledarroll, det är här han hör hemma.

Thierry Henry är och kommer alltid att förbli min första och största riktiga kärlek inom sporten fotboll.

COYG!