Krönika: 2014 - Så mycket mer än bara en titel

Dock så skulle säsongen 2013/14 bli speciell och efter att 2011 ha fallit på ett snöpligt sätt på Wembley fanns en chans till revansch inte långt bort.

Vägen fram till finalen var ingen lek och redan i den tredje omgången då Arsenal kliver in i cupen väntade ett derby mot Spurs hemma på Emirates. Gästerna från N17 hade fått runt 6000 platser vilket gjorde det extra skönt att vinna. Jag var själv på plats med min vän, Erik som jag senare skulle gå på finalen med. Stökigt inne och runtom arenan men det tillhör ett derby.

I nästa omgång besegrades Coventry City enkelt på hemmaplan men efter det väntade endast tuffare matcher. Båda lagen ifrån Liverpool kom på besök till London och visst rädde man ut två segrar men det kunde lika väl ha gått åt det andra hållet. Dessa två segrar räckte för att ta oss tillbaka till Wembley för första gången sedan den där Ligacupfinalen 2011.

Semifinal mot ett Wigan som skulle ge oss större problem än befarat. Det hela slutade i en straffläggning där en viss Kim Källström var en utav de som sköt oss till final. En final som varit oerhört efterlängtad, FA-Cupen må ha tappat i status under senare år men en titel är alltid en titel och det fanns nu chans till en.

Jakten på biljetter var nästan igång fullt ut redan efter att semifinalen var färdigspelad. Själv så hade jag bokat flyg redan fem minuter efter att Cazorla skjutit in den vinnande straffen. Dock så var jag biljettlös vid det här laget. Att folk trodde det skulle bli enkelt bara för att det var Hull City som väntade var en ren bluff. Tilldelningen var dålig från FA precis som vanligt. Det var i princip ett val att spendera ockerpengar eller att missa matchen. Jag spenderade ockerpengar.

Hade fått kontakt med en via Twitter som ville sälja sin biljett och tjäna pengar inför en resa till Las Vegas, säga vad man vill om den prioriteringen. Då jag inte kände personen i fråga fick en vän i London möta upp honom vid Liverpool Street för att se att biljetten var äkta och sedan överlämna den fruktansvärda bunten med pengar. Det var ändå värt det tyckte jag då biljetten var i block 132 på Wembley där jag redan visste att flera utav polarna skulle stå.

Matchdagen var fantastisk och vädret var strålande. The Green Man Pub var smockfylld och minns att vi inte hade biljetter för att komma in på puben först men några hjältar utanför gav oss sina band och vi kunde gå in.

Under det förra decenniet bestämde jag mig för att inte dricka min första öl i livet innan den dagen då Arsenal tog sin nästa titel. Innan matchen var det Cola och äppeljuice men jag hade hopp om en första fylla ett par timmar senare. Med studenten stundande ett par veckor senare var det både personligen och för klubben betydligt mer än bara en titel på spel.   

Finalen vet alla vid det här laget hur den gick och de pengar man spenderade på matchbiljetten blev mer värda med hur allt slutade. Det är inte ofta jag gråter, varken av lycka eller sorg men när jag den dagen vandrade ut från Wembley kände jag att något fuktigt rann ner för kinden.

Vi drog ihop vårt gäng och styrde nu skutan från västra London upp till Islington och hemmaplan. Tunnelbaneresan däremellan är bland det värsta jag varit med om, inte en susning till sittplats och den värme som var i vagnarna kändes värre än den hetaste bastu jag suttit i. För alla som har koll på Londons tunnelbanesystem vet att det inte heller är någon kort resa direkt att ta sig däremellan, inte går det snabbare på en matchdag heller.

Väl i norra London gick vi av på Highbury&Islington Station. The Swan var totalt överfylld med folk redan så det var bara att börja vandra ner för Holloway Road. Det var enorm glädje och festligheter på gatorna, alla kramade alla och den ena sången efter den andra betades av.

Min första öl i mitt liv skulle bli en Sol som min vän, Ryan, köpte till mig på den spanska cafeterian som ligger mellan Emirates och Holloway Road Station. Jag tog med mig den och svepte uppe vid Henrys staty innan vi rullade vidare för en segerfest på Tollington. Där blev vi kvar tills det nästan började ljusna då de slängde ut oss.

Dagen efter vaknade vi upp med en sjuk glädje, lättnad och en något stark bakfylla för min del. I sängen låg jag illamående och på mig hade jag ett par trasiga och halva solglasögon som jag tydligen hade fått ifrån Kristonel ”Kicken” Elwe under firandet på Tollington.

Tröttheten var inte så mycket att klaga på utan det var bara att bege sig till Islington för parad och nya festligheter denna söndag. Om det var alkoholen eller all sång denna helg vet jag inte men hade inte röst på en vecka och fick uppsöka läkare för undersökning på mina stämband, men det är en annan historia.

Kan vi få liknande scener i helgen? Den som lever får se.

Vi ses där Arsenal är!