Krönika: En unik final

Arsenal vinner inte finaler på det här sättet.
När Arsenal vinner finaler är det hjärtinfarktspännande in i sista minuten. Det ska krånglas. Det ska inte vara så här enkelt.
Det var tur att spelarna inte följde manus den här gången, för igår krånglades det ingenting. Jag återkommer alltid att Arsenal kan slå vilket lag som helst när allting stämmer. Problemet brukar vara att de matcherna inte kommer i finaler, eller i stormatcherna.
Den här våren har varit annorlunda. Trendbrottet kom på Eastlands när Manchester City besegrades och det följdes upp med tunga segrar mot Manchester United i cupen och mot Liverpool på Emirates - och igår.

Aston Villa hade inte en chans och efter 3-0 och 5-0 i ligan passade en 4-0-seger in rätt bra. Det är alltid oroligt innan första målet kommer, för vi vet vad som kan hända om nollan inte spricker - Lex Swansea - men efter Walcotts mål var jag aldrig orolig. Villa hade varken kvaliteten eller inställningen som krävdes för att rubba Arsenal när laget spelar så bra.
Jag har redan vevat målen ett alldeles rimligt stort antal gånger och varje gång jag ser Alexis mål blir det bara snyggare och snyggare. Det är redan ett klassiskt finalmål - där uppe tillsammans med Santi Cazorla, Freddie Ljungberg, Ray Parlour och Charlie George.
Det är ögonblick som dessa som gör supporterlivet värt att leva. Det är för de ögonblicken som vi fortsätter titta, trots att varje säsong innehåller fler besvikelser än stunder av total glädje.

Det var därför jag lutade tillbaka efter 3-0 och gav mig själv tillfälle att bara njuta. Det gäller att passa på.
Slutsignalen och minuterna efteråt var ett enda stort jubel och kramkalas. Champagnekorkarna flög i luften och ramsorna ekade i lokalen.
I sann Arsenal Sweden-anda höll firandet på långt in på natten, och även om jag är lite trött idag är det värt det. Det är liksom inte varje dag man vinner en FA-cupfinal med 4-0.
Det var faktiskt första gången Arsenal vann en FA-cupfinal med så stora siffror.
Det är bara att ta in ögonblicket.