Värderingar enligt Arsenalmodellen

I Premier Leagues omgång 6, på Stamford Bridge mellan två klubbar med olika historia, blev det än mer uppenbart för mig vad fotbollen egentligen handlar om. Detsamma gäller hela livet. Det var Mourinho mot Wenger, Arsenal mot Chelsea och Diego Costa mot Gabriel. Att tungviktsmötet var känsloladdat visste vi redan på förhand av flera kända anledningar. Att matchen dock skulle få ett sådant utfall som det faktiskt fick känns på ett sätt konstigt, men på ett annat sätt logiskt sett till vilka som spelade huvudrollsinnehavare.

Den här matchen är ett bra exempel att tillämpa för att påminna oss själva som Arsenalsupportrar hur vi vill att vårt lag ska uppträda före och under matcher, vad vi själva står för och vilka beteenden som är acceptabla och vilka som inte är det. En möjlighet har uppstått att gå igenom våra mest grundläggande värderingar när hela fotbollssituationen blir belyst. Vi är Arsenal och arbetar efter Arsenalmodellen. I den modellen kan det som inträffade i lördags aldrig vara försvarbart, i alla fall inte när jag själv objektivt vänder ut och in på hela situationen.

Nej, jag vet inte vilka beslut ni och andra kanaler tar, men för mig var han definitivt matchens lirare. Han genomförde matchen på ett sådant sätt som de här matcherna måste spelas. Remy spelade bra under den senaste matchen och förtjänade att spela. Remy är snabb och Diego var trött. Så tanken (med att byta ut Costa) var att hylla honom och samtidigt få in någonting nytt under de sista 10-15 minuterna av matchen.

Orden är José Mourinhos. Matchen mot Arsenal var precis färdigspelad och inte helt otippat fick Chelseas manager en fråga om matchens huvudrollsinnehavare, Diego Costa. Spanjoren stod minst sagt i händelsernas centrum, ännu en gång, när han både en och två gånger fysiskt attackerade Laurent Koscielny i en första situation. När han därefter i en andra bröstade ner samma spelare så var det droppen för fransmannens mittbackspartner, Gabriel. Resten är historia. Sammantaget så kan hela det resterande händelseförloppet härledas till samma spelare i hemmalaget. Med facit i hand så startade Diego Costa tumultet, utvecklade det och vann sedermera detsamma ur ett resultatperspektiv genom sitt beteende som de flesta i fotbollsvärlden inte står bakom. Hur som helst så kan det som inträffade i helgen bli en möjlighet för alla inblandade i Arsenal att reflektera över sig själva i den här typen av situationer. Vilka värderingar har Arsenal? Klarar klubben av att handla efter dessa värderingar när det hela kommer till kritan och allt hettar till som i lördags? I slutändan tror jag inte det råder några tvivel om hur Arsenal vill fungera både internt och externt som klubb, men visst är det skillnad på att känna till vägen och därefter faktiskt följa den.

Att Diego Costa har ett speciellt psyke och inställning till hela fotbollssituationen var inte direkt någon nyhet för varken Arsenal eller domare Mike Dean. För spanjoren handlar det uppenbarligen om att vinna till varje pris, alldeles oavsett vad som behöver göras på fotbollsplanen. Faktum är dock att Gabriel gick rakt in i fällan, vilket är ett faktum när vi ser till huvudsituationens mest känslosamma läge. Även om utvisningen blev hävd i efterhand så bjöd Gabriel trots allt in domaren att göra den bedömningen, som alltså visade sig vara felaktig. Det är känslosamt och det är såklart väldigt svårt ur ett psykologiskt perspektiv. Att dock Costa skulle blivit utvisad råder det inga tvivel om, men samtidigt försöker jag i det här skedet att vara objektiv och se situationen i neutrala glasögon.

Alla spelare och människor är ansvariga för sina handlingar – det spelar ingen roll vad motståndaren har sagt eller gjort. Självklart finns det gränser för alla spelare och det är såklart svårt att stå emot alla gånger, men det är viktigt att spelare och all annan personal i Arsenal förstår vad klubben står för, hur man beter sig inför och under matcher samt i andra situationer där man representerar klubben. Gabriel bevisades vara oskyldig med tanke på att FA ändrade beslutet, men faktum är att brassen som sagt bjöd in till situationen genom sina handlingar.

Det är här värderingarna kommer in i bilden. Att förstå dem, känna samhörighet med dem och handla efter värderingarna är för mig hela grunden i Arsenal. Jag vill kunna se på fotbollssituationen på samma sätt som min favoritklubb från norra London. Det är tack vare Arsenal som jag idag sitter och tittar på fotboll vecka efter vecka det är tack vare Arsenal som jag för första gången kom i kontakt med fotbollen på djupet och fick min första klubb att älska i både med- och motgång.

Hur som helst, det är efter den här typen av händelser i lördags som det är läge att påminna sig själv om vad som i slutändan innebär värdighet för oss Arsenalsupportrar.
Värderingar är såklart högst individuella. Supportrar kan se olika på den här situationen, men Arsenal för mig är i alla fall en klubb som står för något fint och professionellt. Jag vill bland annat att klubben tar väl hand om sina spelare och övrig personal, uppträder med värdighet innan, under och efter matcher samt i andra sammanhang. Jag vill även att Arsenal och de ledande personerna respekterar klubbens ekonomiska kapacitet när det bland annat kommer till transfermarknaden. Att vara fotbollsspelare i Arsenal innebär för mig att exempelvis respektera sina lagkamrater, motståndare och alltid sträva efter Fair-play.

Jag vill att Arsenal ska ha en manager som symboliserar klubben på bästa möjliga sätt i en av sina roller som klubbrepresentant.

När de här exemplen på värderingar blir belysta så blir det direkt uppenbart att det beteendet som Diego Costa exempelvis visade upp i lördags inte är godtagbart i Arsenal. Det är heller inte acceptabelt att uttala sig på det sätt som Mourinho uttalade sig på efter matchens slutskede i pressutrymmet – eller att försöka påverka domaren som Cesc Fabregas försökte sig på bland annat under utvisningssituationen men även vid andra tillfällen.

Men det var just det där med värderingar och att därefter lyckas att handla efter dem. Laurent Koscielny uppträdde som ett föredöme under de kritiska situationerna. Trots behandlingen från Costa så agerande han storartat likt en mästare genom att inte hämnas tillbaka, som egentligen är en naturlig reaktion när sådana här situationer uppstår. Vad Koscielny gjorde var att handla på ett sådant sätt som jag hoppas går i linje med de värderingar som Arsenal står för. Detta lyckades inte Gabriel med den här gången, även om det såklart kan vara väldigt svårt att ibland göra annorlunda när den här typen av motståndare beter sig på det sättet.

När jag ser tillbaka på matchen mot Chelsea så får det mig såklart att känna ilska över beteenden från personer som Mourinho, Fabregas och Diego Costa – men även en Chelseapublik som skanderade den sistnämndas namn när han för mig betedde sig högst osmakligt. Men faktum är att hur de än uppträder i Chelsealägret, vilka värderingar de än har, vilken syn de har på hela fotbollssituationen, så är det i slutändan bara upp till dem.

Jag är väldigt glad att inte Arsenal fungerar på samma sätt, utan förhoppningsvis istället har andra värderingar att försöka handla efter. Samtidigt kan en annan syn på detta vara att det är det är skönt att se spelare som står upp för både klubbens färger och lagkamrater när så behövs – spelare som inte backar undan i den här typen av situationer.
Jag kan bara se tillbaka på en fras enligt ovan som jag i grunden associerar Arsenal med.

För mig står klubben för något fint och professionellt.

I Arsenal så beter vi oss med värdighet och klass i enlighet med våra värderingar – oavsett situation och oavsett hur motståndare beter sig både fysiskt och psykiskt. Att det sedan inte alltid är det enklaste är en helt annan sak, men det viktigaste är i alla fall att känna till vägen och sträva efter att följa den – även de stunder när vi blir som mest prövade. Det är samtidigt i sådana skeden som vi kan titta på oss själva, överblicka värderingarna – och i slutändan försöka handla efter desamma.