Krönika: Kanske världsrekord i höjdskillnad

Det har blivit som ett mantra: När Arsenal är på topp kan vi slå vilket annat lag som helst i världen och jag är rätt säker på att det stämmer. På en bra dag kan vi slå Manchester United, Manchester City, Chelsea och till och med Bayern München och Barcelona - det har faktiskt hänt. Problemet är att de bra dagarna inte är tillräckligt många för att, när de summeras, räcka till för att vinna Premier League och Champions League.

Insatsen idag var raka motsatsen till blodtryckshöjaren mot Olympiakos i veckan. För någon som fram till i tisdags har bott under en sten i skogen men just då valde att titta ut och börja följa Arsenals matcher (som de som bor under stenar i skogen rimligvis gör när de slutar bo under stenar i skogen) måste det ha varit absurt att laget som rättvist föll mot ett gäng som inte skulle sluta på övre halvan i Premier plötsligt såg ut världsmästare under de första trettio minuterna mot United. För oss som inte har bott under en sten i skogen under de senaste tio åren var det knappast absurt. Det är ju det här som är Arsenalvardagen.

Utan att följa andra lag i fotbollsvärlden särskilt noga, om vi räknar bort avkroken av den världen där Sirius håller till, vågar jag påstå att få andra lag kan ha en sådan avgrundsdjup höjdskillnad mellan högsta- och lägstanivån. För så är det, vi kastas mellan Marianergraven och Mount Everest var och varannan vecka och reaktionerna bland fansen blir därefter. Vi vet vad laget kan prestera - och ändå kommer oförklarligt usla insatser som de mot Olympiakos och Dynamo Zagreb. Det är inte konstigt att jag får agera hobbyterapeaut via SMS när vänner i supporterklubben inte kan hantera den typen av plattmatcher.

Nog kan det vara tillfälligheter, domarmisstag och dåliga planer som ställer till det, men till syvende och sist är det endast en man som är övergripande ansvarig för Arsenals ojämna spel. Visst ska Arsene Wenger hyllas för att ha byggt ett lag som så övertygande rullar ut laget som fram till igår var serieledare, men han ska också ha tuff kritik för att laget inte var tillräckligt väl förberett för att besegra Olympiakos hemma. Och det största problemet är att det har sett ut så här alldeles för länge. Sannolikt kommer berg och dal-banan också fortsätta så under resten av säsongen - kanske rentav så länge Wenger är manager för Arsenal.

Som enskild match var segern mot United en njutning (även om jag så klart - vilket alla sunda Arsenalfans av uppenbara skäl borde vara - var nervös ända fram till cirka 85: e minuten över att laget skulle tappa ledningen) och spelet var inledningsvis det bästa sedan matchen mot Liverpool hemma i våras - om inte ännu bättre. När Alexis och Özil är på sådant humör är det underbart att se Arsenal, och när det dessutom stämmer för Walcott och Cazorla och i någon mån även för Ramsey (han borde ha gjort mål!) är The Gunners oerhört svårstoppat.

Det var också skönt att se laget hålla nollan för första gången på nästan en månad, och idag spelade Petr Cech en avgörande roll i det avseendet med åtminstone två riktigt fina räddningar på Martials och Schweinsteigers avslut. Får man komma med en ödmjuk önskan att tjecken faktiskt får spela i de matcher som betyder något i fortsättningen?

Veckan avslutas alltså på topp efter bottenappet i tisdags. Jag är inte det minsta förvånad.