Krönika: Ge mig jämnheten, Ramsey!

Det fanns tongångar som menade att han slog bort alldeles för många passningar, tog fel beslut i avgöranden skeden och allmänt uppträdde flera nivåer från vad man kan förvänta sig av en Arsenalspelare. Det var då det. För walesaren reste sig, visade att det minsann fanns en ryggrad att luta sig emot när så behövdes.
Jag minns förvandlingen som om det var Aaron Ramsey började plötsligt göra mål. Inte bara ett, två eller tre under några utspridda dagar hit och dit. Några höstar tillbaka var det nämligen mer regel än undantag att Arsenals dåvarande nummer 16 befann sig i målprotokollet. Han var fullkomligt formidabel när det handlade om att löpa från box till box och leverera en  slutprodukt i form av mål. Det var nya tider. Buropen var bortblåsta, samtliga frågetecken hade rätats ut till utropstecken. Aaron Ramsey hade tystat alla kritiker, fans – och han hade samtidigt betalat tillbaka allt förtroende till Arsene Wenger som visade fortsatt förtroende när tongångarna från flera andra håll lät annorlunda. Det var nya tongångar bland fansen. Jag minns när jag satt på en pub. Arsenal var i Wales och spelade mot Swansea. Ramsey gjorde ett typiskt Aaron mål när han fyllde på i boxen.
”One Aaron Ramsey, There is only one Aaron Ramsey.”

Det var då jag återigen förstod att livet har sina upp- och nedgångar. Motgångar är till för att brytas. Ramsey studsade upp och visade sin mentala sida av spelet. 
När jag nu några år senare försöker göra någon form av sammanfattning av honom så tar det först bara stopp. Efter succésäsongen så stannade hans utveckling liksom bara av. Skadeperioder är såklart till viss det en rimlig förklaring, men i övrigt så försöker jag förstå vad som inte alltid stämmer för Aaron när han representerar Arsenal. I flera matcher nyttig med löpningar, ett bra passningsspel och ett hot i djupled. I andra matcher istället ett frustrationsmoment med tanke på antalet passningar som han faktiskt slarvar bort. Till skillnad från Mesut Özil så upplever jag att Aaron chansar mer i sitt spel. Han tar helt enkelt mer risker och vårdar inte alltid bollen som jag tycker att han borde med tanke på positionen han spelar på i Arsenal. Men det var just det där med ojämnheten. Under EM-slutspelet i Frankrike så har han presterat väl och verkligen visat vilken nyttig spelare han kan vara för klubblag och landslag. Det jag efterlyser är en jämnare nivå. Att prestera vecka efter vecka är nämligen vad de stora spelarna gör.

Det har blivit uppenbart att Ramsey för några år sedan fick ut mycket av sitt spel när han hade Mikel Arteta bredvid sig. Spanjoren gav honom utrymmet och tryggheten att fylla på framåt i den roll han trivs bäst i. Dock kan man fråga sig vad skillnaden egentligen är med Coquelin, bortsett från positionsspelet då givetvis, där jag tycker att fransmannen har en del att lära. Den defensiva pjäsen bredvid finns ju fortfarande där, oavsett om det varit med Arteta eller Coquelin.
Frågan jag ställer mig här och nu, med befintligt spelarmaterial, är om Ramsey faktiskt är så självklar på Arsenals mittfält som han var bara några år tillbaka i tiden. Det är trångt om plats på det inre mittfältet och som yttermittfältare tycker jag inte riktigt han gör sig själv rätt. För Aaron Ramsey är det väsentligt att hitta någon form av stabil nivå för att han återigen ska bli lika given som han en gång var. Jag minns en Aaron Ramsey som aldrig fick nog av att göra mål, löpte i djupled och levererade prestationer som Frank Lampard en gång gjorde för sitt Chelsea och England i en motsvarande position.

Det är enkelt att minnas negativa stunder, egentligen generellt i livet. När man pratar om Aaron Ramsey så minns jag en hel del historisk frustration i form av flertalet fattade felbeslut i olika delar av planen. Men är det något jag så här långt har förstått vikten av, egentligen i livet generellt, så är det att i slutändan så handlar det om att studsa tillbaka efter motgångar.

Aaron Ramsey befinner sig egentligen inte i någon direkt besvärlig situation. Han kommer från en fin period med sitt Wales, har numera fått ett ”tilltalande” tröjnummer i Arsenal och har ett rykte om sig att vara en allmänt kvalitativ tvåvägsspelare. Men faktum är att här och nu så har han i Arsenal en omgivning som också kan leverera prestationer på samma position. Elneny är fortsatt mån om att visa vad han går för.
Wilshere och Cazorla vill ta igen förlorad tid i och med sina respektive skadeperioder.
Coquelin är Coquelin. Konkurrensen är hård i Arsenals starkaste lagdel, i alla fall som jag ser det.
Vad Ramsey behöver är att hitta tillbaka till sitt gamla jag för att knyta till sig den plats som en gång i tiden var hans självskrivna. Om så blir fallet får Arsenal tillgång till en mycket nyttig spelare som erbjuder fysisk närvaro med en enorm löpkapacitet och som dessutom vet var målet har sin placering.

Tider av osäkerhet och obehag är skeden när det blir uppenbart vilka individer som är de långsiktiga vinnarna, dvs. de som knyter näven, bestämmer sig för att prestera ännu bättre och vägrar ge upp. Det är här som karaktären och den mentala sidan av spelet visar sig. Ramsey har tidigare bevisat att han kan vända på en negativ trend i klubblaget.
Den här gången är inget undantag.

Jag ser återigen fram emot att höra tonerna från fansen om Arsenals nya nummer 8.
Detta då han presterar vecka efter vecka på de brittiska öarna och visar att han justerat dalarna i spelet och den jämna nivån vid det tillfället är mer regel än undantag.

”One Aaron Ramsey, There is only one Aaron Ramsey.”