Foto: Bildbyrån
Alexis och Walcott lade grunden för segern.
Krönika: En personlig seger
Inte en seger på fem år. Då slog Arsenal till med en fulländad insats i Londonderbyt mot de blåa, vilket inte bara var en seger för alla supportrar. Det var en personlig seger för mig.
Statistiken har talat sitt tydliga språk. Nio raka matcher utan vinst i ligaspelet och sex raka matcher utan ens ett mål framåt. Chelsea har blivit det blåa spöket som inte gått att blåsa bort - tills nu.
Faktum är att det började redan för tio år sedan när spelare som Essien, Lampard och framförallt Drogba dominerade match efter match mot Arsenal. Och ska man vara ärlig hade vi knappt ens en chans i de matcherna under en period. Vi kändes slagna på förhand och spelarna verkade aldrig tro på att det skulle gå att vinna.
Men så kom den 29 oktober 2011. Vi körde över de blå på sin egna hemmaplan med 5-3 och för många var den segern nog speciell. Men jag har liksom aldrig riktigt tagit den till mig, för samma morgon som matchen nåddes jag av beskedet att en nära vän till mig hade gått bort hastigt och lustigt. Jag var i chock och sorg hela dagen och även om Arsenal kunde ta bort en del av det var det svårt att glädje sig åt en fotbollsvinst. Arsenal är ju faktiskt inte alltid viktigast i livet.
Efter denna matchen har det alltså gått nio möten lagen emellan i ligaspelet och vi har inte vunnit en match. Därför hade jag egentligen inga större förhoppningar på en seger när vi ställdes mot Chelsea lördagen 24 september 2016. Visst vi kom från tre raka ligasegrar och Chelsea hade vacklat till lite i de senaste matcherna. Men spelet för oss har bara stundtals glimrat till.
Men så kom då matchen som förändrade allt. Jag har sällan eller knappt någonsin sett Arsenal sätta ett sådant enormt presspel som de gjorde i går. Redan från minut ett och resten av matchen igenom fortsatte det. Chelseaspelarna fick aldrig en lugn stund och redan efter elva minuters spel skulle Alexis Sanchez utnyttja det och göra 1-0. Bara tre minuter senare stod vi för ett klapp-klapp spel som bara vi kan och det var 2-0. Av bara farten hann Mesut Özil med att trycka dit trean och det var total utskåpning.
Det påminde mycket om matchen mot Manchester United hösten 2015 när vi spelade på ett liknande sätt. Det blev samma resultat nu som då, men skillnaden att jag tycker vi gör en ännu bättre match nu sett över 90 minuter. Det borde har blivit ett par mål till nu och en total kross vilket väl är det enda man kan gnälla på. I övrigt var det en perfekt insats och jag tycker alla spelare stod för femplus-insatser.
Nu sitter jag runt ett dygn senare och häpnas fortfarande vilken fantastisk insats det här var. Jag har ingen lust att tänka vidare på hur det här påverka säsongen, varför vi inte alltid spelar så här, om vi kommer behålla formen och så vidare. Nej, jag tänker faktiskt bara njuta nu ett par dagar och för mig personligen betydde den här segern lite extra.
Jag vill tacka spelarna i Arsenal för att de faktiskt visade sin fulla kapacitet och att det kändes som de gjorde det för mig. För jag kom att tänka på min vän som jag saknar så oerhört mycket ibland. Att han säkert satt där uppe nånstans i himlen och tittade ner på mig och gav en tumme upp.
Han om någon hade förstått vad den här segern betyder för mig. Jag önskar bara att jag hade fått chansen att se matchen tillsammans med honom.