Krönika: Hur är känslan kring Arsenal?

Sedan några omgångar tillbaka har årets säsong börjat sätta sig och slutat spreta. Oklarheterna har på många håll suddats ut och tydliga tendenser och riktningar har tagit form. Leicester är återigen Leicester, Man Utd fortsätter famla i skuggan av Sir Alex och dagens topp-fyra är en välbekant skådning som inte helt omöjligt kommer hålla sig intakt in i slutspurten. Arsenal är… ja vad kan vi säga om säsongens Arsenal?

Vill man vara frank kan man säga att känslan är precis som vanligt vid den här tiden på året. Vi framstår återigen som semi-kandidat till titeln, stabilare och tryggare än många utmanare men utan den där riktiga självklarheten att ”det här är laget att slå i år”.

Nya anfallsfrågan en nyckel

Att spekulera i slutplacering och titelchanser redan nu tycker jag är ointressant. För mig är det bara en del av helheten. Givetvis vill jag också se oss på toppen av tabellen i maj, men det är inte allt. Ingångsvärdet för mig i år var främst en förhoppning att hitta tillbaka till ett spelsätt som känns fräscht och som framförallt är roligt att kolla på. Jag vill bli glad av att se Arsenal spela, och det skedde alldeles för få gånger i fjol. Jag förstår att det låter som en icke ambitiös, losermentalitet men det är min sanning. Att det tilltalande och glada spelet sedan skulle leda till framgång i form av titlar är givetvis den stora drömmen, men skulle man missa titeln vill jag i alla fall glädjas av att se grabbarna spela.

Här tycker jag man kan se en förändring denna säsong som i alla fall tillfredsställer mina behov. Den till synes tillfälligt lösningen med Sanchez på topp i Girouds frånvaro har stadigt förvandlas till en självklarhet och det känns tydlig att Wenger delar den uppfattningen. Vår bästa elva är numera med Sanchez längst fram och Giroud på bänken. Plumpar har så klart dykt upp som vanligt denna säsong, men de matcher vi klickar tycker jag vi når en högre potential än tidigare säsonger.

En in, en ut

Fördelen med den nya anfallssituationen är dubbelsidig. Framförallt får vi ett rakare och rappare anfallsspel, inte minst i omställningar med Sanchez högst upp. Han erbjuder ett aggressivt presspel som saknas med Giroud och hans något flyktiga positionsspel över hela banan drar isär motståndare och öppnar upp luckor för sina lagkamrater. En annan fördel är att vi nu har ett starkare bänkdrag med Giroud som inhoppare. Oundvikligt hamnar vi i matcher där vi kör fast, och tvingas drilla handbollskombinationer runt mot ett samlat motståndarlag. Att då kunna bryta mönster och spelsätt med Giroud som referenspunkt i matchens slutskede är en plan-B vi tidigare saknat. Att Giroud själv inte är helt till freds med den nuvarande situationen är en annan femma.

En berättigad fundering är också att Özils ganska skrala assistskörd i år är direkt kopplad till Girouds minskande speltid. Utan att ha några siffror som backar upp det är min spontana känsla att Özils assist oftast varit synkade med mål av Giroud. Men det ser jag inte som ett problem, så länge laget går bra och vinner matcher gör det mig inget om Özil stannar på två assist då han indirekt medverkar i uppbyggnadsfaserna till målen fortfarande.

Frågor som behövde svar

Om vi börjar med det nykomponerade mittbacksparet kan jag bara kort och gott konstatera att det känns bra. Mustafi har smält in bra i laget snabbt och jag känner mig trygg i hans samarbete med Koscielny. Det är varken fläck- eller friktionsfritt, men det känns bra. Centrala mittfältsfrågan är ett fortsatt trevande och det är tydligt att Wenger fortfarande letar och laborerar i vad som är hans förstaval. Huruvida man ser det som ett problem är upp till var och en. Jag kan se fördelarna i att ha flera valmöjligheter men gillar också tryggheten i att ha en stark grund att alltid vända sig till i tuffa matcher. Om det är ett problem så är det likt väl ett angenämt sådant och hellre en mångfald eller brist på alternativ.

Tänkte bara avsluta med att utrycka vikten av att Sanchez kontraktsituation finner en lösning så snart som möjligt. Efter helgens match uttalade sig Wenger i frågan och sa att ”Alexis kontrakt är viktigt men vi har tid på oss”. Det stressar mig lite då det vore förödande att tappa Sanchez på så många sätt. Symboliken i att förlora honom kan liknas vid Fabregas avsked och enligt mig är vår överlägset bästa och viktigaste spelare och konkurrerar enskild med Aguero om ligans bästa. Det är även en spelartyp som inte finns tillgänglig på transfermarknaden, för oss i alla fall.

Dags att damma av ”Sign da thing”-ramsan…

Nu laddar vi West Ham på lördag kväll. Räknar kallt med att West Ham kör defibrillator på Andy Carroll som gör återkomst och är allmänt jävlig…