Krönika: Vi är fast i en rävsax

Ett knepigt utgångsläge under våren är knappast någon ny bekantskap för oss Arsenal-supportrar. Att ”säsongen är över” redan i februari/mars är något vi fått förlika oss med under flera år och att Wenger är en vattendelare av fansen har varit standard i ett decennium. Men trots motgångar, missnöje, ilska och uppgivenhet har vi alltid lyckats hitta livbojar mot säsongens slut som kanske inte alltid varit plåster på såren, men i alla fall varit en tröstande blåsning på ett uppskrapat knä. En FA-cuptitel här och en slutforcering förbi Tottenham där, halmstrån som alltid greppats. Vi har sett mörka tider förut och texter likt denna har skrivits tidigare, men i år känns det som att blödningarna är för många att stoppa.

Målat in oss i ett hörn

Återigen är drömmen om ligatiteln död i början av året, återigen lämnar vi Champions League i åttondelsfinalen och återigen letar vi upprättelse i topp-fyra och FA-cupen. Vi har en tränare som väntas besluta om sitt kontrakt efter säsongen och vi har nyckelspelare som på utgående kontrakt som kommer basera sina beslut på tränarens vara eller icke vara. Man kan väl konstatera att det minst sagt är en ohälsosam situation just nu.

Alexis Sanchez slår mig som en spelare som suktar efter framgång och som kommer ta sitt beslut om förlängning utifrån lagets rustning och slagkraftighet, vilket inte ser så ljust ut. Däremot har spelare som Özil, Bellerin och Giroud öppet uttalat sig, och i stort sett varnat, att deras framtid i klubben hänger på huruvida Wenger stannar eller inte. Om man ska väga in spelarnas åsikt i denna fråga låter jag vara osagt, men det man kan konstatera är att klubben gör i princip allt för att försvåra besluten för spelarna. Hur ska spelare som Sánchez och Özil kunna krita på ett nytt kontrakt i dagens läge? Jag hade då inte gjort det …

Avsaknaden av tydlighet

Slutsatsen jag tycker man kan dra är att de rådande kontraktsituationerna och missnöjet bland fansen härstammar från en bisarr otydlighet från ledningen, ägarna och klubben som helhet. Vad har vi för vision och målbild? Är målet att nå topp-4 och ha en stadig och föredömlig ekonomi, som man kunnat läsa mellan raderna? Okej, men stå för det då och kommunicera ut det på ett tydligt sätt så vi supportrar vet vilken kravbild vi har att förhålla oss till, för det överensstämmer inte alls med våra förväntningar. Eller sätt upp en tydlig kravbild med mätbara mål. Inom x antal år ska vi vinna PL-titeln, nå semifinal i Champions League och ha x antal akademispelare i A-truppen, som exempel. Ta fram en tydlig kravspec som vi supportrar får ta del av och som ligger till grund för bedömningen av tränare och formningen av truppen. Det är möjligt att mål och visioner redan finns men se för guds skull till att inkludera oss fans i det.

För mig är det helt vansinnigt och motsägelsefullt att man då och då pratar om att ”kunna konkurrera med Bayern och Barcelona” när man samtidigt slänger upp en kontraktsförlängning till Wenger i ett läge där vi högst sannolikt kommer bli titellösa och fullt möjligt kan missa CL. Vad sänder det för signaler? Alla vet om Wengers gärning och arv så det behöver vi inte ens diskutera men den här veliga och otydliga inställningen från ledning och ägare gör mig fruktansvärt frustrerad.

Finns det några sportliga mål för Arsenal? Fine, låt oss ta del av dem. Uppenbarligen tycker man att Wenger fortfarande uppfyller kravspecifikationen. Fine, tala om för oss på vilket sätt så vi kan förstå.

Framförhållning?

Om jag lägger mina personliga åsikter i kontraktsfrågan åt sidan kan vi konstatera att klubben anses vara nöjda med Wenger och vad han presterar med laget. En förlängning på två år ligger på bordet och Wenger har fått tillåtelse att ta beslutet efter säsongen. Skulle Wenger välja att tacka för sig går vi in i maj med uppdrag att hitta en ny, passande tränare som kanske kan ansluta i juni och som då har fram till sista augusti på sig att övertyga Sanchez och Özil om att stanna. Alternativet är att Wenger stannar och går den hopplöse kampen att försöka vinna tillbaka den förmodliga majoritet av fans vars tålamod för honom runnit ut. Nej, hur man än vrider och vänder på utgångarna så känns det inte bra, och det känns framför allt dåligt och naivt planerat.

Uttalandet ”konkurrera med Bayern” känns extra tragikomisk då de tyska giganterna alltid agerar föredömligt i liknande situationer, med tränarbyten ofta klara och presenterade på våren samt spelarvärvningar inhandlade redan innan transferfönstret öppnat. Planering, tydlighet och kommunikation, där har vi lite att lära.