Krönika: "Jag vill att Arsenal går vidare"

Vi har aldrig varit den mest harmoniska klubben, Arsenal-fansen är kända för att vara gnälliga och det är en bild som cementerades redan när Nick Hornby 1992 gav ut boken Fever Pitch, vi är många som känt igen oss i huvudpersonen Paul, visst vi kanske inte har bott vägg-i-vägg med Highbury men känslan är den samma.

Och på samma sätt är det fel att säga att det var den här säsongen det brast, för redan i premiären 2013 rann känslorna starkt och höll på att rinna över, den gången fick lagets prestationer och en FA Cup-titel kitteln att kallna en stund.

Men det är som att det är något som har skett den här säsongen, även supportrar som försvarat Wenger med samma mod som dom skulle försvarat Normandie har börjat tröttna och be om en förändring, för det är ju för alltid det som vi återkommer till ...
Wenger alltså, är du Wenger IN eller är du Wenger OUT? Idag räcker det inte med att du är Arsenal IN för att vad du tycker om våran tränare har till syvende och sist blivit den viktigaste punkten, den du bedöms utifrån.

Jag vill att Arsenal går vidare. En klubb som nöjer sig med status quo har på något sätt förlorat sin anledning att existera, och om det är något som blivit tydligt dom senaste åren så är det att det finns väldigt få skillnader på vårt lag oavsett om det står Denilson eller Özil på spelarnas ryggar (påstår SÅKLART inte att Denilson skulle vara i närheten av Mesut och hans förmåga) utan det är den fullständiga bristen på strukturer i laget, det är som att vi gör allt på chans och det är något som satt sig i klubbens väggar. Vi agerar inte längre, vi reagerar. Det finns ingen plan i det vi gör, testar vi något i panik som sen funkar hyllas det som hjältemod, när det ofta inte funkar så skrivs det av på annat.

Vi vinner matcher, vi förlorar matcher, men sällan så känns det som att det är ett lag som vinner (eller förlorar), det är ett gäng väldigt duktiga individuella spelare, och det kanske är därför spelarna på senare tid har varit väldigt pigga på sociala medier med att få ut hur bra vänner alla är, för såg man på planen kunde man ofta tro att dom just mötts.

Nu tänker ni att jag är väldigt negativ och orättvis, vi har trots alls tagit oss till Champions 20 säsonger i rad samt kommit minst fyra i ligan under den perioden (förra säsongen kom vi ju tvåa för guds skull!).

Men så kan jag hävda att vad hade vi kunnat komma utan dom totala kapitulationer vi stått för? Ingen vet! Inte jag och inte du heller.

I allt detta finns det en sorg, en sorg över att behöva bevittna det här utdragna farvälet, vi har trots allt en man som har gjort den här klubben väldigt gott men som till slut blivit som den middagsgäst som aldrig vill gå hem för att han vet att han har inget kvar efter Arsenal.

I denna samtid så finns det en sak som har blivit tydlig, att man måste kunna klara av att hålla saker och ting skilda, att ha två tankar i huvudet samtidigt, jag har en otrolig respekt för våran manager, men jag har under ganska många säsonger nu känt att det har varit dags att byta ut och börja om och alla skräckhistorier om David Moyes och allas moster så är det också en del av lockelsen, att bege sig ut på en ny historia och se vad som händer, den första delen kanske slutar horribelt, och fortsättningen på den kan gå hur som helst.

Men vet ni vad? Jag har sett den film som spelas nu, om och om och om och om igen.