Krönika: Jag är rädd för en framtid med Wenger

Eller föresten, gör inte det, vad spelar det för roll egentligen? Jag tror ärligt talat inte att jag skulle må bättre av att höra om alla de längre och betydligt värre perioderna i Arsenals historia än den vi går igenom just nu, det enda det skulle bidra till är att vi alla får lite perspektiv. Men vill vi ha perspektiv just nu eller vill vi bara fortsätta att klaga och tycka synd om oss själva? Den frågan får ni däremot gärna svara på för själv vet jag inte riktigt vad jag själv vill just nu.

Eller jo, jag vet, jag önskar att det inte var 31 mars idag utan att det istället var 5 augusti, eller något annat datum i början av augusti. Jag vill inte leva i nuet, i alla fall inte när det kommer till den delen av mitt liv som kretsar kring Arsenal, utan jag vill leva i början av augusti 2017. Jag vill veta vad det är vi supportrar måste hantera nästa säsong! Den här ovissheten är nästan lika jobbig som vår prestation på fotbollsplan just nu.

Jag vill veta om Wenger stannar.
Jag vill vem som blir vår manager ifall Wenger lämnar.
Jag vill veta hur länge jag måste vänta innan jag säger ”va var det jag sa”, beroende på hur det går såklart. (För likt så många andra supportrar så kommer jag anpassa min åsikt efter situationen och låtsas som att jag hela tiden visste det skulle bli så här.)
Jag vill veta om Alexi stannar.
Jag vill veta om Özil stannar.
Jag vill veta om vi kommer spela Champions League.
Jag vill veta om Alex Oxlade-Chamberlaine stannar.
Jag vill veta om jag vill att Alex Oxlade-Chamberlaine ska stanna eller inte. (Ytterligare en sådan situation där jag kommer påstå det ena eller det andra när jag har facit i hand.)
Jag vill veta vilka andra spelare som lämnar.
Jag vill veta vilka spelare som kommer in.

Det lustiga med alla saker jag påstår mig vilja veta är att jag samtidigt inte känner att jag är brydd om svaren – jag vill bara veta vilket det blir!
Jag kan ärligt säga att jag inte ens är lite rädd för en framtid utan Wenger. (Jag är rädd för en framtid med Wenger.) Inte heller bryr jag mig ifall Özil och/eller Alexis lämnar i sommar, eller för den delen någon annan spelare. Jag bryr mig inte om vem som kommer in som eventuell ny tränare och jag bryr mig inte om vilka spelare som kommer in heller. Jag vill bara vara någon annanstans i mitt supporterskap än där jag är just nu. Helst inför en ny säsong, med förutsättningarna bestämda och ingen skada är än skedd.

Under den här tunga perioden som vi befinner oss i just nu har jag rätt många gånger sagt att jag har blivit likgiltig när det kommer till Arsenal. Jag reagerar inte ens när vi förlorar, jag blir inte arg, knappt ens ledsen och jag blir absolut inte förvånad längre. Fast jag undrar om jag missförstått ordets betydelse. Det finns en hel del sätt att beskriva vad likgiltighet betyder, ointresserad, oengagerad, oberöd, indifferent osv. Och allt det där och mycket mer tycker jag att jag känner när jag ser Arsenal idag och framförallt efter matcher. Men det stämmer ändå inte riktigt för ju mer ointresserad, oengagerad, oberörd och indifferent jag känner mig ju mer intresserad, engagerad, berörd och ja, vad är motsatsen till indifferent - brydd (?) - blir jag. Det är enormt motsägelsefullt men jag kan inte beskriva det på ett bättre sätt.

(Kan landskamperna fortsätta? Det var länge sen det var så här lugnt och skönt att vara Arsenalsupporter.)