Charlie fixade Arsenals första dubbel

Efter den något snöpliga förlusten mot Newcastle i finalen 1952 skulle det dröja länge innan Arsenal fick chansen att spela final igen. Under nästan tjugo år lyckades vi inte ens ta oss till en semifinal. Men säsongen 1970-71 var starten på en ny framgångsperiod för klubben och det var också här Charlie Georges ikoniska målfirande föddes.

Vägen till finalen började med en 3-0 vinst mot Yeovil Town i januari 1971 men redan i omgången efter stötte vi på patrull. Den första matchen mot Portsmouth slutade 1-1 och det krävdes omspel på Highbury, vilket vi vann med 3-2, för att ta oss vidare. Därefter stod Manchester City för motståndet (2-1) innan vi stod öga mot öga med Leicester City i kvartsfinalen. 70-71 var en säsong av omspel för Arsenal och det krävdes två möten mot Leicester (0-0 och 1-0) i kvarten och två matchen mot Stoke (2-2 och 2-0) innan vi äntligen var framme i finalen.

Finalen hölls på Wembley den 8 maj, bara några dagar efter att vi säkrat ligatiteln på White Hart Lane, och det var Liverpool som stod för motståndet. London bjöd på klarblå himmel och strålande sol, samt en värme som inte är helt vanlig i England i maj - någonting som skulle märkas bland spelarna i slutet av matchen. Arsenal vann slantsinglingen vilken gjorde att kapten Frank McLintock kunde välja planhalva så att laget skulle spela med solen i ryggen i andra halvlek.

Liverpool startade starkt och satte stor press på Arsenals försvar, men utan att lyckas få hål på Londonlaget. Allt eftersom att tiden gick arbetade sig Arsenal in i matchen, och man avslutade första halvlek med ett knappt övertag som man dock inte lyckades göra om till faktiska mål.

Den andra halvleken var den förstas motsats, såtillvida att det var Arsenal som startade bäst och Liverpool som fick arbeta sig in i matchen. Det var dock tydligt att inget av lagen ville riskera för mycket genom att gå framåt, även om bland annat Charlie George och Kennedy båda två var nära att spräcka nollan för Arsenal.

Med ungefär en kvart kvar att spela skiftade spelet och blev öppnare. Det började med ytterligare en bra chans för Kennedy, en nick i ribban av George Graham och en räddning på mållinjen från Liverpoolförsvararen Lindsay. Inget lag lyckades dock få till ett mål och matchen gick till förlängning.

Förlängningen hade knappt hunnit börja innan Liverpool tog tag i spelet och satte igång ett anfall djupt nere på egen planhalva som slutade med att Heighway petade bollen förbi en utrusande Wilson och in i mål. Bara två minuter senare var det nära att bli 2-0 men Wilson var med på noterna med en reflexräddning. Liverpool fortsatte sin dominans men utan att lyckas skapa många fler farligheter. Istället skapade det möjligheter för Arsenal att kontra och i den 11:e minuten fick John Radford in bollen i Liverpools straffområde, vilket ledde till en tilltrasslad situation som slutade med mål för Arsenal. Det såg först ut som om Graham hade varit sist på bollen, men repriser visade att det faktiskt var Kelly som petade in den vilket gjorde honom till den första inhopparen någonsin att göra mål i en FA-cupfinal.

Nära andra halvlek av förlängningen började var det uppenbart att värmen började ta ut sin rätt. Allt fler spelare fick problem med kramp vilket ledde till fler avblåsningar, mer slarv och mindre fokus. Det skulle dröja sju minuter in i halvleken innan det förlösande målet äntligen kom. Radford hittade Charlie George utanför Liverpools straffområde och hans förstklassiga avslut satt klockrent bakom Clemence i Liverpoolmålet.

Målet orsakade det ikoniska firande som alla Arsenalsupportrar känner igen. Var man inte med på den tiden så har man sett otaliga repriser på målet, och alla minns vi väl Ramseys hyllning i finalen mot Hull 43 år senare.

Än idag talar man om matchen som en klassiker och en uppvisning i ”sportsmanship”. Spelarna på planen hjälpte varandra när man drabbades av kramp och när Arsenal äntligen kunde säkra dubbeln, efter en 64 matcher lång säsong, hyllades de med stående ovationer av supportrar från båda lagen.