Krönika: Jag har ljugit för mig själv

När vi gått igenom en säsong som den här är det svårt att få ihop någon slutsats, någon analys som kan ge oss en bild om vad det var som egentligen hände mellan 14 augusti 2016 och 28 maj 2017. När jag tänker tillbaka känns det rätt tomt, någonstans där i slutet av februari och under mars månad hände det något i mitt supporterskap – jag slutade bry mig. Det är en lögn.

Men jag kan ärligt säga att från och med då och tills igår var det som att jag var i ett vakuum, i ett ingenmansland. Arsenal spelade. Arsenal förlorade. Jag suckade. Arsenal spelade. Arsenal vann. Jag suckade. Arsenal missade en CL-plats jag suckade, ryckte på axlarna, var inte arg, inte ledsen, inte glad, inte förvånad – jag var ingenting.  Vi nådde FA-cupfinalen och jag kan inte påstå att jag kände någon enorm glädje över det. Jag visste ju hur det skulle sluta, vi skulle inte ha en chans mot Chelsea. Vår säsong har varit en enda lång besvikelse. Chelseas en succé, vilket de delvis kan tacka oss för.  Vad är poängen med att bli förnedrade i en cupfinal också, utöver allt vi fått stå ut med under säsongen? En del av mig önskade vi slapp spela finalen. Ytterligare en lögn.

Jag må ha varit totalt uppgiven och saknande någon som helst tro på det här laget innan avspark men det är ändå något med FA-cupen, och framförallt är det något med Arsenal och FA-cupen. Den vetskapen hade jag inom mig även om jag inte ville släppa fram dessa tankar av rädsla för att besvikelsen av ytterligare ett nederlag den här säsongen skulle bli för stor. Men där fick jag så jag teg. Det laget presterade igår, hur samtliga spelare lyfte sig och spelade inte bara för varandra, inte bara för Wenger och klubben, utan även för oss supportrar är något jag inte trodde de var kapabla av. Imponerande, respektingivande och värdigt ett Arsenallag.

Det var under finalen som jag insåg hur mycket jag hade ljugit för mig själv de här senaste månaderna. Lögnen var inte i likgiltigheten som började infinna sig, den var äkta, utan i att jag hade intalat mig själv att jag hade slutat bry mig. Det hade jag inte - det har jag inte. Om jag hade slutat bry mig så hade jag inte gömt mig bakom allt jag kunde gömma mig bakom så fort Chelsea fick bollen. Inte heller hade jag hoppat och skrikit så mycket som jag gjorde vid målen och slutsignalen, och inte heller hade jag stått där och försäkrat mig om att inte missa en enda sekund av spelarnas och Wengers firande. Allt det där gör jag för att jag bryr mig. Dags att sluta ljuga för mig själv.

Vi skulle kunna analysera varför laget inte spelade på den nivån i varenda match den här säsongen men det tänker jag inte göra av den enkla anledningen att fotboll inte är svart eller vitt, ingen idrott är det. Det är därför vi lägger ner så mycket tid på det här, vi vet inte vad som ska hända, vi vet inte hur en match eller ett lopp ska sluta, oavsett vad vi må tro innan. Jag tvivlar på att någon av oss hade engagerat oss i det här om det var så enkelt som att ”om vi kan spela som vi gjorde i finalen – varför spelar vi inte så i varje match?”. Den som kan lösa den gåtan förstör nog tjusningen med idrott för alltid.

Efter glädjeruset kom tomheten. Konstigt hur tomhet kan vara så olika. Jag kände tomhet under så långa perioder den här säsongen, den tärde på mig och slukade mycket energi. Men den tomhet som kom lite senare under lördagskvällen var en skön tomhet, en lycklig tomhet, en tomhet som ger mig energi. Energi som jag tänker ta med mig under hela sommaren – oavsett vad som händer – och in i nästa säsong.

Men först ska jag ta ett behövligt uppehåll från Arsenal. Ytterligare en lögn.

Trevlig sommar!